Det har varit mycket skriverier om Birgitta Ohlsson senaste tiden. Jag har faktiskt inte läst artiklarna särskilt noga - men om jag förstått saken rätt handlar det om att Birgitta tackat ja till ett nytt jobb, som EU-minister. Och att hon tänkt sig att börja arbeta en månad efter det barn hon just nu är gravid med är fött.

Jag vet inget om vad hon gör just nu - men om det är så att hon redan har ett jobb, om än ett inte lika välavlönat eller lika "bra" jobb som det nya, så har jag extremt liten förståelse för hennes val. Åtminstone om jag förstått saken rätt och att posten som EU-minister är något som kräver avsevärt mer än 40 timmars arbete per vecka samt många dagar då man är på annan ort och inte alls kommer hem på kvällen.

Hon har hyllats av ganska många men jag förstår inte vad det är att hylla? Jag skulle inte förstå det om det hade varit en man som gjort det valet heller. Jag skulle tycka att den mannen gör ett lika stort felval som jag tycker att Birgitta gjort.

Jag kan förstå om man som nybliven förälder (eller småbarnsförälder rent allmänt) tar ett jobb på annan ort eller ett jobb som kräver en mycket stor del av ens tid osv om man inte har något val. Om man måste för att få mat på bordet osv. Men inte om man gör det valet bara för att förbättra sin karriär eller få mer pengar i plånboken om där redan finns pengar så man klarar sig bra. Jag kan även förstå om man arbetar trots att det finns en nyfödd i familjen. Det är något jag själv gjort. Jag har som föräldraledig passat på att ägna någon timmar per vecka åt skrivarbete hemma vid datorn. Några kronor extra i börsen vilket möjliggjorde att något färre föräldradagar förbrukades och att jag (kanske) upprätthöll min yrkeskompetens lite extra.

Men oavsett om någon erbjöd mig 100 000 kr per månad så skulle jag under inga förhållanden tacka ja till en anställning som skulle innebära att jag tvingas vara borta större delen av mitt nyfödda barns tid. Och jag skulle tycka det vore ytterst märkligt (och från min sida oönskat) om mina barns far gjorde ett sådant val.

Man har ett visst antal timmar att leva. Och ett ganska litet antal av dessa har man möjlighet att tillbringa med sina barn. Man måste ha ett visst antal kronor i plånboken för att överleva. Och gärna några fler för att dessutom leva.

Jag vill om möjligt ha en sådan ekonomi att min familj kan inte bara överleva utan också leva och ha det bra i övrigt (om än inte i lyx). Men mycket mer av min tid, än vad som krävs för att klara det, är inte "till salu". Inte för någon lön skulle jag vara beredd att avstå för mycket av den tid som faktiskt aldrig kommer att komma tillbaka. Så mycket är pengar inte värt.

Till saken hör att jag har ett av de bästa jobb man kan ha (i mina ögon). Ett roligt, omväxlande, utmanande och utvecklande jobb. Det är inte jobbet jag vill välja bort. Men hur bra jobb jag än har så finns det sånt som är viktigare...  Tur som är bor vi ju i ett land där det går att få både och. Där man har rätt att vara hemma länge med sina barn och ändå ha ett jobb att gå tillbaka till. Där man har rätt att under barnens första åtta år jobba deltid. Dessa rättigheter använder jag mig av med glädje. Och jag är ganska säker på att jag inte kommer att ångra mitt val - även om det innebär att jag klättrar lite långsammare på karriärstegen och på lönestegen än jag kanske annars hade gjort.

Men alla får ju göra som dom vill - och vad som känns rätt för dom. Det hindrar dock inte att jag tycker att vissa val är svåra att förstå. Ett exempel på sådant val är det Birgitta gjort (om jag alltså förstått det hela kring henne rätt).