Tacksam över mina snabba förlossningar
Min stora förlossningsskräck är ju att inte hinna till sjukhuset och tvingas föda barn i bilen. Att jag är rädd för det beror ju på att mina tidigare förlossningar gått fort - och slutskedet till och med extremt fort. Två-tre krystvärkar per unge. Och att barnmorskorna sagt att det är osannolikt (om än självklart inte omöjligt) att jag någonsin kommer att ha en segdragen förlossning.
Nu sitter jag och tittar på "Förlossningskliniken" på TV och inser att motsatsen till mina snabba förlossningar inte är att önska heller. Fy så hemskt att ligga i timme efter timme och försöka krysta ut en unge som inte kommer ut. Det måste ju vara värre än att den i princip flyger ut inom några minuter efter första "kryst-känningen" (även om det också är lite obehagligt på sitt sätt - det blir så plötsligt och snabbt). Att krysta och krysta och inget händer - trots hjälp av sugklockor och tänger och allt möjligt. Vilken skräck. Det vill jag helst slippa.
Jag vill gärna ha en till likadan snabb och enkel förlossning som de två tidigare varit. Och helst då inte i bilen förstås... :)
Gravidfrågor
Hittade dessa i en annan blogg.
När fick du reda på att du var gravid?
Ungefär så tidigt i graviditeten som det överhuvudtaget är möjligt att veta det
Hur gammal var du?
31, 33 och 35 år (när jag fick veta alltså)
Hur tog din partner det?
Blev glad
Mådde du mycket illa?
Nej. Med alla tre har jag kunnat känna ett litet, men nästan konstant illamående några veckor i början. Men det har bara varit om jag känt efter. Dessutom har jag varit lite mer illamående ibland i början om jag inte hade ätit på några timmar. Men inte heller det har varit i sådan omfattning att det varit jobbigt på något sätt.
Hade du mycket halsbränna?
Nej, ingen alls
Var du känslig?
Ja det kan man kanske säga. Men det har inte varit knutet just till graviditerna tycker jag. Utan snarare varit något som kom med första graviditeten och sedan stannat. (I och för sig kanske det beror på ständig hormonpåverkan sedan dess? Sedan jag blev gravid första gången är det få månader som jag inte antingen ammat eller varit gravid.)
När kände du bebisens första sparkar?
Har dålig koll på sånt. Men kanske kring vecka 15. Något senare med någon och kanske något tidigare med någon
Var du ofta orolig?
Inte orolig direkt. Eller ibland. Men mer beroende av kontroll. Så länge jag varit påläst och känt att jag vet vad som händer och varför samt dessutom haft i mina ögon bra underlag för att fatta beslut kring kostfrågor osv så har oron inte varit så stor.
Sparkade bebisen mycket?
Ja alla tre har sparkat rätt mycket. Speciellt första hickade dessutom ofta.
När började du läcka bröstmjölk?
Aldrig vad jag märkt (förrän direkt efter barnen kommit ut då, om man nu kallar det läcka förstås)
Fick du bristningar?
Nej
Blödde du någon gång?
Nej
Hur många Ultraljud gjorde du?
Mer än ett per barn (kontrollfreak)
Hur ville du att din förlossning skulle se ut?
Det var inget jag tänkte på innan. Inte med något av barnen. Däremot tänker jag denna gång en del på att jag väldigt ogärna vill föda i bilen, dvs jag vill hinna fram till förlossningssjukhuset.
Hur började din förlossning?
Första med värkar. Andra var en igångsättning pga misstänkt vattenavgång (som sen inte var vattenavgång).
Hur många timmar tog din förlossningen?
Första barnet kom efter 1,5 timme på förlossningsavdelningen (men föregicks av några timmars värkar hemma). Andra kom ca 2-2,5 timmar efter det att värkarna hade börjat.
Födde du vaginalt eller med kejsarsnitt?
Vaginalt
Hur mycket var du öppen när du kom in?
Vet inte riktigt
Dragen med sugklocka?
Nej
Hur lång tid tog det att krysta ut bebisen?
Första tog väl ca 10 minuter om jag minns rätt. Andra tog ca 5 minuter.
Blev det komplikationer?
Nej
Vad tyckte du var jobbigast?
Att det gjorde ont. Vilket jag i och för sig hann glömma innan andra barnet kom. Men under den förlossningen vaknade minnet att "just det ja - det är ju så här ont det gör". Nu har jag glömt igen och det känns som att "inte är det så farligt alls" och jag kan för mitt liv inte få fram någon minnesbild av att det skulle vara särskilt smärtsamt. Men jag vet ju att minnet lurade mig förra gången...
Var du rädd för något?
Nej inte direkt. Eller att hjärtljuden skulle gå ner för mycket.
Skrek du?
Ja
Hur många var inne i förlossningsrummet?
3-5 personer (inkl jag och maken)
Fick du sy?
Ja lite
Vilken vecka födde du i?
Första kom i vecka 39 och andra i vecka 38
Vad var vikt och längd på bebisen?
Båda vägde strax över 3 kg och var runt 50 cm långa. Med lite variation åt olika håll.
Ammar du?
Nej inte nu. Första barnet ammade i ca 17 månader. Andra i ca 12 månader.
Vad tyckte du om förlossningen?
Så länge jag är garanterad att få föda på ett sjukhus och inte i en bil så gör jag det gärna många gånger till.
När kommer nästa barn?
I maj
Kramp i vaderna
Rent allmänt har jag haft tur med mina graviditeter. De har varit sjukligt lätta - jag har inte haft några egentliga problem. Med E (som är född i juli månad) var jag lite svullen på slutet, men inte värre än att jag kunde leva som vanligt och även ägna timmar åt att gräva i trädgården under stekande sol (vilket kanske var bidragande till svullnaderna). :)
Jag har alltså haft tur. Så här långt - man vet ju aldrig hur denna graviditeten slutar, även om den än så länge är fri från krämpor. Med krämpor räknar jag inte med att jag har lågt blodvärde för det bekommer mig inte särskilt mycket och så har det desutom varit med E också och i viss mån med L (i slutet). För varje graviditet har både startnivån och slutnivån på blodvärdet blivit lite lägre.
Men även fast jag har lätta graviditeter så hör jag inte till dem som skulle kunna betecknas som "graviditetsnjutare". De som sitter och klappar sin mage varje kväll, som sjunger för magen osv. För mig är det mer neutralt - jag påverkas inte särskilt mycket åt något håll av att vara gravid. Märker knappt att jag är det (förutom då att alla kläder sitter dåligt). :)
Däremot så saknar jag att vara gravid när jag inte är det. Det tog inte många sekunder efter att E föddes innan jag kände en brinnande längtan efter "en gång till" (inte menat som en stor längtan efter enbart graviditeter utan snarare efter "hela paketet"). Just därför bestämde jag mig redan tidigt i denna graviditet för att från början införliva mig med tanken på att detta är sista gången. Det gick väldigt bra. För ett tag. Nu - när jag alltmer närmar mig slutet - så kommer dock tankarna på att det vore hemskt om detta är sista allt oftare... Men en till tätt blir det iallafall inte - man måste ju ha tid till alla också.
Jag tror alltså att jag inte heller denna gång kommer att förmå mig att tänka att "detta var sista" när jag ligger på förlossningen. Istället kommer jag nog att tänka "man ska aldrig säga aldrig". Även om det sannolikt inte blir fler så kan man ju alltid "leva på" tanken att det kanske blir ett sladdbarn (om nu en ålderskillnad på 3-4 år räknas som sladdbarn?) någon gång. Det skulle kännas bättre än att helt sonika bestämma att nu är det slut - det skulle nog kännas för definitivt och för sorgligt. Bättre då att ta det lite varligt och låta tanken leva kvar och sakta rinna ut i sanden när åren går. :)
E ska bli storasyster
Vi ska nämligen ha en bebis i maj om allt går som det ska.
Idag var vi på rutinultraljudet och i och med det fick även barnen veta (eller rättare sagt L fick det, E förstår nog inte riktigt vad det handar om). L är glad och ville så gärna ta med sig en kopia av ultraljudsbilden för att visa alla på dagiset. Det första hon sa när hon kom till dgiset var "Min mamma håller på att få en bebis". :)
Tiden går fort, alldeles för fort
Idag för tre år sedan...
Inte om man ser till exakta datum. Men hon är född kvällen före skärtorsdagen, precis som det är idag.
Påsken för tre år sedan tillbringade vi på BB. Just denna tid kvällen före skärtorsdagen hade L funnits i inte ens en timme. Nu har hon funnits i tre år. Det hade lika gärna kunnat vara tre månader. Så fort går tiden och så färska är minnena från hennes första tid.
Det hade likväl kunnat vara 30 år. För det känns som att hon alltid funnits i mitt liv. Jag kan inte föreställa mig ett liv utan henne.
Jag hoppas jag får vara en del av hennes liv i många, många år till.
Äggdonation
En stor eloge till Erika Lanner som tagit steget. Tack vare henne får snart något barnlöst par chansen att få sin dröm uppfylld!
Frågan jag dock inte kan låta bli att ställa mig är, hur kommer det att bli om hon, av någon anledning, inte lyckas bli gravid den dagen hon vill ha egna barn? Hur känns det att i det läget veta att det någonstans i landet finns barn som genetiskt sett till hälften är "hennes", men att inte få ha del i deras liv?
Surrogatmammor
Själv hör jag inte till dem som drömmer om att en dag ha så många barn. Att få vara gravid så många gånger, föda så många barn och att så många gånger få hålla sin nyfödda lilla bebis - det vore inte helt fel...Men att sen ha 10 barn i huset känns som ett för stort "projekt" för mig, hur får man tid till alla?
Men den kvinna som fascinerade mig mest var den som programet handlade om sedan - en "professionell surrogatmamma". Kvinnan i fråga har fött sju barn och överlämnat samtliga av dem till andra personer direkt efter förlossningen. Hur är det möjligt? Hon har alltså sju gånger genomgått en graviditet, sju gånger fött fram ett barn och sju gånger suttit med kroppen fylld av hormoner och bröst fyllda av mjölk - utan att ha ett enda barn i sin vård. Att inte hennes hjärta på eget bevåg upphört att slå till följd av ofattbar, omätbar sorg och saknad är för mig ett under. Själv ville jag knappt lämna ifrån mig mina små nyfödda utom synhåll ens för en liten stund - varenda cell i kroppen var inställd på att det där små knytena skulle vara nära min kropp. Men uppenbarligen är vi alla olika, kvinnan i programet verkade väldigt nöjd med sitt liv. Och tur är väl det - att alla är olika alltså - för den glädje som kvinnor som denna ger andra är ju även den omätbar. Kan man ge en större gåva till någon?
Jag personligen skulle aldrig kunna föda fram ett barn och sedan "ge" det till någon annan - utom i en situation. Om någon av mina döttrar i framtiden inte kan få barn så skulle jag göra det för dem (om jag då fortfarande är i sån ålder att det är möjligt). Dels för att jag verkligen vill att de ska få uppleva glädjen i att ha barn, dels för att jag ju skulle bli mormor till barnet och alltså sannolikt "få ha det i mitt liv". Andra anhöriga och vänner skulle jag däremot inte klara att göra det för, det är nog oftast en sak att vara barnets mormor - en helt annan att bara vara en bekant till föräldrarna...
Att föda barn - det mest underbara av allt
Jag är så oändligt tacksam över att jag har mina barn. Om det finns en gud så har han varit god mot mig. Jag har nämnligen, inte bara en gång utan två gånger, fått vara med om det mest fantastiska av allt. Det kan omöjligt finnas något ljuvligare, större, starkare, mysigare eller härligare än att få förmånen att föda ett barn.
Att få sin nyfödda lilla bebis upp på bröstet och se in i de alldeles nya ögonen - som på något förunderligt sätt verkar bära på all världens visdom - är en i det närmaste magisk känsla. Tänk om man kunde stoppa tiden och få uppleva den allra första stunden, det första dygnet, i alla fall för en lite längre tid. Göra om minuter till timmar...men det går ju inte. Och som tur är så fortsätter ju de magiska ögonblicken att komma i en strid ström efter det att man blivit förälder. Men de där första dagarna på BB kommer jag för alltid att ha kvar på de allra bästa platserna i mitt hjärta. Underbara, men vemodiga minnen.
Vemodigt för tänk om det aldrig sker igen? Tänk om min kropp aldrig mer kommer att vara gravid? Aldrig mer kommer att föda barn? Jag minns när vi lämnade BB efter det att vår bebis föddes. Med en liten älskad person i babyskyddet gick vi ut till bilen för att åka hem till den andra älskade lilla personen. På väg ut mötte vi höggravida kvinnor, vandrandes fram och tillbaka, väntandes på förlossning, precis som jag själv gjorde bara dagar tidigare. Och jag kunde inte låta bli att känna ett uns av avund - avund för att de hade allt framför sig. Jag hade ju redan både förlossning och de allra första dagarna bakom mig. Vis av tidigare erfarenhet visste jag ju dessutom hur fort tiden skulle fortsätta att gå. Första månaden, första året...
Jag undrar om det är så livet kommer att vara? Att mitt i all lycka som barnen och livet i övrigt ger - så kommer det för alltid att finnas ett stänk av vemod och en längtan att återigen få uppleva att sätta ett barn till världen?
