Denna söta mobil fick E i doppresent av en kusin till mig. Lite roligt med en mobil som spelar något annat än de "gamla vanliga barnlåtarna" - den här spelar "Imagine". (Skälet till det är att den kommer från John Lennons "Real Love"-kollektion).

E gillar iallafall bäst att sitta upp vid mobilen istället för att ligga under den. Sitta och jaga figurerna när de åker runt.

Det måste vara fantastiskt att "plötsligt" upptäcka att man har händer. Att man kan påverka sin omvärld...

Sedan en vecka eller två tillbaka har vi kunnat se en liten förändring i huden på en av E´s skinkor. Vi har avvaktar för att se om det är eksem eller något annat. Nu har det hela allt mer börjat se ut som de eksemfläckar hon haft lite här och där (som numera är borta då vi smörjer dem).

Så från och med blir det start från början på detta nya område (dvs. en inledande period med dagligt kortison som sedan trappas ned. Och massor med mjukgörande krämer). Fläcken är bara ett par cm stor och eftersom all annan eksem har hållit sig borta bra när den behandlats så gör säkert denna fläck det också.

Det som är "spännande" nu är att se hur de tidigare partierna reagerar nu när kortisonet har begränsats rätt mycket. Vi håller våra tummar.

Jag har blivit utmanad av "En mammas betraktelser". Frågor som skall besvaras och skickas vidare.

1. Vad ville du bli när du var liten?
Arkeolog. Astronom. Arkiekt. I olika perioder

2. Vad blev du?
Jurist

3. Samlar du på något?
Kokböcker kanske...
4. Vem skulle du vilja slå på käften, alt. skicka en brevbomb till? Orsak?
Ingen som jag kan komma på just nu iaf...

5. Vem skulle du vilja krama? Orsak?
Mina söta tjejer

6. Hur ofta ljuger du?
Inte särskilt ofta
7. Vad var det bästa som hände i går?
Kommer knappt ihåg vad som hände igår...Men det var kul att M hälsade på med sina döttrar
8. "Säffle...på vägen till Provence". Är det en bra slogan?
Knappast
9. Kan du jonglera med tre bollar?
Nej
10. Vad är det godaste du har i kylskåpet just nu?
Där finns massor med goda saker. Kallrökt lax. Granatäpplen. Oliver. Parmesanost.

Jag skickar utmningen till "Sussot".

Avundsjuka och gnäll. Sett till Sveriges finanser i stort är detta bröllop knappast en av de större utgiftsposterna. Och vad bröllopet ger tillbaka  marknadsföringsvärde kan knappast värderas. Dessutom så är det nog som så många sagt - i dessa tider av "mörker" och negativa besked kanske detta är vad vi behöver. Något att glädja oss åt. Lite festlighet i vardagen.  

Jag skulle självklart aldrig ha råd med ett bröllop i den stilen som detta par kommer att få. Men jag slipper å andra sidan den offentlighet som de ständigt lever i. Och mest avgörande av allt - jag kommer aldrig att kunna bli ett så bra reklampelare för vårt land som kungafamiljen faktiskt är. De gör ett bra jobb tycker jag. Och jag unnar Victoria och Daniel ett riktigt fint bröllop - och bryr mig inte så mycket om det går några skattekronor till det. För i det stora hela är det inga enorma summor - inget som istället för bröllop hade kunnat användas för att "vända Sverige på rätt köl". Skulle pengarna som går till detta bröllop istället ha kunnat ge alla de arbetslösa jobben åter så hade jag sett annorlunda på det. Men de hade sannolikt inte räckt till annat än kortvariga punktinsatser - och då tror jag den sammantagna positiva effekten för Sverige som  detta bröllop kan ge är större än den positiva effekt pengarna hade kunnat göra på annat håll.

Ett första fotbad för dottern. Vatten med sugrör, en skål russin och några tidningar gjorde det roligt att sitta kvar en stund. Hon tyckte det var rätt roligt (men lär ju ledsna framöver). Att hon nu fått en egen salva från Apoteket är något hon är stolt och glad över (annars har det ju varit E som stått för Apoteksinköpen så att säga).

Ju mer jag läser om denna typ av sjukdomar - desto mer inser jag vilken tur det är att L sannolikt har en av de lindrigaste varianterna. Det finns de som har problemen över hela kroppen och det måste vara extremt jobbigt. Risken för att det blir så för L är väldigt liten. Dels har ju de andra i hennes pappas släkt som drabbats bara haft det på fötterna och dels har hennes problem debuterat ganska "sent".

Om man läser här i bloggen just nu så låter det som att vi bara är drabbade av massor med sjukdomar. Så är det som tur inte. :)

Men mycket har kommit på en gång nu sista tiden. Först E´s eksem, sedan L´s fotproblem. Och dessutom förkylning på det. Men innan L fick detta på fötterna var hon en sån unge som aldrig hade problem med huden. Inte ett eksem, inte en torr fläck, inte en endaste röd blöjrumpa. Och den här förkylningen är den första barnen drabbats av på ca ett år. Och inte en magsjuka har vi sett på länge heller. Vi har det ganska bra alltså. :)

Så oftast är vi lika glada som E är på bilden.

Nu har vi varit till läkaren med L´s fötter.

Som väntat (sjukvården är väl överbelamrad med patienter och har dåligt med tid + att många av patienterna säkerligen har något mer alldagligt än man själv trott) blev första reaktionen när läkaren såg fötterna att det nog bara är vanlig vintertorrhet. Sedan visade jag bilden på hur det såg ut någon vecka sedan då det hela hastigt dök upp (före smörjningar) och på en gång togs det hela lite allvarligare. Speciellt när vi dessutom berättade om fotproblemen i min mans släkt. Slutligen visade min man sin fot och läkaren utbrast "åh fy fan" (inte på ett "äcklat" eller elakt sätt).

Det är relativt säkert att detta är någon av de 20-talet Iktyosvarianterna som finns. För att säkert veta vilken krävs en fördjupad utredning, någon sådan är inte aktuell i nuläget.

Det finns ingen bot. Som läkaren lite skämtsam sa, "Det enda hade varit att välja en annan man". Men med kontinuerlig och omfattande vård kan man ofta hålla det hela på en dräglig nivå.

De tips läkaren gav är:

- Täta fotbad (flera per vecka). Gärna med grönsåpa och havssalt i. Låta fötterna självtorka.
- Köpa kvalitetsskor som andas. Detsamma med strumpor.
- Smörja med salvor innehållande karbamid. Även salicylsyra är ett alternativ. Smörja ofta och mycket. Inför natten göra en riklig insmorning och strumpa över.
- Smörja med kortison för att få bort klådan om den är kraftig - annars förvärras fötterna av rivandet.
- Gå barfota när tillfälle ges (på sommaren). Annars ha luftiga sommarskor.
- Om det flagar mycket - aldrig hyvla eller raspa eller dylikt, det triggar bara igång ännu större hudproduktion. Istället gnugga lite med en frottehandduk efter fotbaden om man måste göra något.

Inledningsvis fick vi ett recept på Fenuril och ett på Locoid (kortison). Nu ska vi se om detta går att hålla i chack eller inte. En salva som det även kan bli frågan om att testa är Locobasse LPL.

Om det blir illa framöver kan en fördjupad utredning komma att göras för att man ska kunna behandla mer "riktat" mot just den Iktyosvariant som det är frågan om. Men förhoppningen är att det int kommer att behövas.

Även om vi redan "visste" att det var denna sjukdom som hon har är det skönt att ha varit till en hudspecialist och fått det hela bekräftat. Och dessutom fått hans tips på hur det ska skötas.

Sen är det ju så att det alltid finns olika åsikter om vad som är den bästa behandlingen. Men en blandning av eget sunt förnuft, läkarens ord och tips från andra drabbade blir nog bra. Rikligt smörjande med karbamidsalvor och rikliga bad verkar iallafall vara självskrivna moment. Så även att undvika att raspa/hyvla. Prova sig fram lite helt enkelt.

Nu ska vi börja smörja med Fenuril flera gånger per dag (samt under strumpa på natten). Dessutom kortison någon natt iallafall (vill annars gärna undvika det om det går). Smörjandet kommer vi att komplettera med rikliga bad. Om det så ska krävas timmar av vård så ska vi göra allt vi kan för att hålla fötterna så bra det bara går.

Så nu är det bara att hålla tummarna och hoppas på det bästa. Hoppas på att det kan hållas på en ok nivå. Och främst - att det stannar vid fötterna. För så länge det gör det är det ju ganska drägligt, jämfört med exv ansikte och annat som vissa drabbas av. Utgångspunkten just nu är ju att hon har en av de lindrigare varianterna av sjukdomen - att det bara kommer att handla om fötter och möjligen händer.  

Stackarn är ju så liten har nog svårt att föstå varför hennes fötter plötsligt gör ont och kliar. Och mitt hjärta gör ont av att tänka tanken att i tre år fick hon ha sina lena, underbara barnfötter - att de nog är oåterkalleligt borta nu. Men som jag skrev tidigare - detta är ingenting jämfört med hur andra har det. L har lena fötter som hon håller på att förlora. Troligen kommer hon aldrig att minnas hur det är att ha riktigt lena fötter. Andra drabbas av sådant som gör att de tappar allt. De lär sig rulla runt - bara för att månader senare tappa rörelseförmågan. De tar sina första smakportioner - och alla vet att de snart kommer att behöva sondmatas. Det är grymt. Det här är ingenting i jämförelse - om än grymt på sitt sätt ändå.

Andra som drabbats av detta och har bra knep som hjälper - berätta dom gärna. Och kom med förslag/synpunkter på vår "behandlingsplan".

(Det finns en Iktyosförening som man kan läsa om här. Den bildades när denna Iktyosdrabbade kvinna var barn. En av grundarna är kvinnans mor, som även doktorerat i sjukdomen.)

Tyvärr är det inte bara E som har hudproblem just nu. L har sorgligt nog börjat få hårda fötter. Torra förhårdnader över hela sulan. Det ser inte så farligt ut på bilden - men ordet "sorgligt" använder jag ändå, för vi vet vad som säkerligen väntar.

I L´s pappas släkt är detta nämligen vanligt förekommande. Och får hon som sin far så är det som syns på bilden vara början. Då blir fötterna täckta med riktigt tjocka förhårdnader som dessutom fjällar rejält.

Det hela började ett par veckor sedan då vi upptäckte att hon kliade sig på fötterna ofta. Det förvärrades, till slut kliade hon sig med pennor samtidigt som hon gråtande förklarade att det inte gick över (kliet alltså). I samma veva började förhårdnaderna komma. Tyvärr har hon dessutom vissa tendenser till detta även på händerna.

Efter ett enormt googlande samt samtal med sjukvårdsrådgivningen så smörjer vi nu med salicylsyra (som iallafall hittills hjälpt en del) i inväntan på läkarbesök som är i morgon (maken behandlar sig själv med olika vanliga mjukgörande samt genom att hyvla bort stora hudflagor med jämna mellanrum - men eftersom jag vet hur hans fötter ser ut vill jag göra ett försök att hitta bättre metoder). Utöver salicysyran gör vi alltså inget alls just nu - detta eftersom det enligt vissa läkare kan vara så att man bara triggar igång ännu mer hudproduktion av att hyvla för mycket, det blir en ond cirkel.

Imorgon får vi iallafall se vad läkaren tycker om det hela. Dessutom har jag googlat fram lite olika patentföreningar m.m. där det finns en del matnyttigt. Om det är som vi tror - och att detta är norrlandssjukan/fiskfjällssjukan/iktyos så verkar rekommendationerna vara att:

- Duscha/bada ofta (gärna använda Eucerin)
- Smörja med krämer innehållande karbamid, propylenglykol, mjölksyra eller salicylsyra
- Långa fotbad minst en gång per vecka (med olja, salt och karbamid)
- Varsamt gnugga bort lösa fjäll med tvättlapp efter fotbad
- Bra krämer är exv Locobase LPL, Calmuril och Galaktobase
- Viktigt med kontinuitet - smörja ofta. Bada ofta

Men vi vet ju ännu inte säkert om det är den sjukdomen. Och när det gäller behandling avvaktar vi läkarbesöket, vill inte riskera att göra något som förvärrar innan vi vet vad dagens läkarvetenskap har att erbjuda. Men jag frågar ändå redan nu - känner någon av er till någon med denna typ av sjukdom och som lyckats bli bra (eller nästan bra är väl det bästa man kan vänta sig)? Hur gjorde de i så fall?

Jag tycker så oändligt synd om L om hon ska tvingas genomgå sin barndom med dessa problem. Dels lider hon fysiskt av det - hon vaknar till och med på nätterna och gråter över att det kliar. Dels kan jag bara föreställa mig hur det måste kännas att vara 13 år och vilja ha snygga sommarskor som alla andra - men inte kunna (klart hon kommer att kunna - men alla som varit 13 år vet att man hellre går i gympaskor hela sommaren än att visa upp en fjällande fot - hur underbart fin jag än tycker den foten är, och alltid kommer att vara, så är det ju en åsikt som hon sannolikt inte kommer att dela.)

Ibland skulle man önska att man kunde trolla bort några gener så hon bara kunde få slippa det här. Samtidigt är det ju så att detta inte är någonting alls jämfört med mycket annat. Nyligen fick jag höra att en kompis släktingars barn lider av Krabbes sjukdom, även det en ärftlig sjukdom - men så oändligt mycket värre än några hårda fötter. Den får rent av hårda fötter att framstå som något underbart bra. De föräldrarna skulle självklart ge allt de äger för att få byta mot detta. Så trots min sorg och oro över hur det här ska påverka L (och redan påverkar henne) - så känner jag främst en enorm tacksamhet över att båda våra barn ändock är friska. Det går att leva med flagor på fötterna - livskvaliten ligger inte däri (om än det kanske kan kännas så under någon period i barndomen/tonåren...men vi ska göra allt i vår makt för att det ska bli så lindrigt som möjligt för henne - om än det skulle innebära att ägna två timmar per dag åt smörjning)

Jag har dessutom hittat en mailadress till en professor i Uppsala som är Sveriges främsta expert på dessa sjukdomar. Får vi en diagnos imorgon kommer jag sedan att maila honom för att få så mycket tips som möjligt på om det möjligen finns något man kan göra för att hålla fötterna i bra skick.

E´s eksem håller sig just nu bra (inte så konstigt med den kraftiga behandlingen). Jag har nu börjat trappa ner Eloconet. Framöver blir det bara två gånger per vecka. Hoppas det går bra.

Jag började trappa ner lite på kroppen ca två veckor sedan men då kom det tillbaka prickar på händerna så vi ökade igen. Jag hoppas det går bättre den här gången. Just nu är ialllafall även de nya prickarna borta igen.

Här är det fortfarande sjukstuga. Nu börjar även L bli snuvig.

Vi hoppas på snar bättring. Ute skiner solen på en klarblå himmel - och för en gångs skull är det inte ens kallt. Typiskt

Finns det något viktigare än tid?

Är det mer tid man kommer att önska sig den dag då man inser att just tiden löper mot sitt slut? Eller är det mer pengar? Kanske bättre position på jobbet? Självklart är svaret "mer tid".

Och är det inte så att man hela livet bör prioritera just tiden? Tiden är det enda som obönhörligen går - som aldrig kommer tillbaka. Pengar kanske man kan få sen - eller kanske inte. Detsamma gäller för karriär och positioner. Om det nu ens är så viktigt?

Tiden däremot den går och kommer aldrig åter.

Idag läser jag i NSD om familjen Olofsson Nordmark som har valt mindre jobb för att få mer tid med sina barn. De gör så som vi tänkt göra den dagen vi är inne i jobb/förskola-svängen. Båda föräldrarna går ner i arbetstid - lite var. Perfekt tror jag. Jag är medveten om att alla kanske inte kan göra så, men för de som kan är det nog en bra grej.

Detta gör vi inte för att vi på något sätt ogillar våra jobb. Tvärtom - vi har båda två väldigt roliga jobb. Men det finns så mycket tid till jobb ändå, vi tror på att man kan hinna med att ha ett utvecklande arbetsliv OCH samtidigt ha mer tid för annat än man har om man dagligen kommer hem kl 17.15. Och ändå vara en tillgång på sin arbetsplats. Det måste vara möjligt.

Som jag skrev igår i ett annat sammang - Man jobbar väl för att leva? Inte lever för att jobba? Självklart kan ju jobbet vara en trevlig del av livet - och ska väl helst vara det. En del av det som man VILL prioritera sin tid till - det jag menar är bara att iallafall för oss (två stycken 8-17-människor) så blir det så lite tid över till allt annat som är viktigt i livet om man jobbar heltid.

Jag tror dessutom, liksom mamma Olofsson Nordmark, att det är viktigare att ha det lugnt och skönt hemma än att vara aktiv. Att undvika att låsa upp kvällarna med för många fasta tider som ska passas. Att inte anmäla barnen till mängder med aktiviteter - eller för den delen själv ha "fasta" saker var och varannan kväll. Oplanerad tid - tid då man kan gör det man känner för just då är för mig kvalitetstid. (Detsamma gäller för övrigt med pengar. Jag tror det är bra att hålla nere de fasta utgifterna så mycket som möjligt. Inte låsa större delen av sina inkomster till försökringar för mängder av fordon, prenumerationer på tidningar osv. Hellre då få någon krona över ibland och kunna unna sig det man då känner för).

Artikeln i NSD avsluta med några tips från mamma Olofsson Nordmark för ett lugnare familjeliv:
- Reflektera - hur vill ni leva ert liv? Lita på att de val ni gör är de rätta och strunta i alla andra.
- Dela ansvar för hem och barn, det kan bland annat innebära att båda minskar sin arbetstid och tid för fritidsintressen. Barnen får träffa båda föräldrarna lika mycket och ni får mer tid tillsammans.
- Se till att du har låga fasta kostnader, det skapar frihet och och frigör utrymme för mer tid med varandra. Kom ihåg att det finns ett samband mellan det nya köket och tillgänglig tid för relationer.

Kloka ord.

När det gäller balansgången mellan arbete och familj så kan jag till och med gå så långt som att säga att jag tror på det gamla "hemmafrusystemet". Kanske/självklart inte som det såg ut då. Ingen ska behöva vara hemma utan att själv vilja det. Sakna förmåga till egen försörjning. Bli fattigpensionär och hela livet vara beroende av sin partners "goda vilja".

Men jag tror det finns stora vinster i att ha fler vuxna hemma mer tid. Inte med utgångspunkt i "enbart mamman" alltså. Det är ju inte konstigt att folk skiljer sig om man tror att man ska hinna med två helhjärtade karriärer, några barn, matlagning, städning osv osv. Det måste väl vara en nästan omöjlig ekvation? Förr fanns det ju en person hemma som gjorde mycket av hemmasysslorna. Nu ska båda komma hem kl 17 med dagiströtta ungar - och efter det hinna med hela hemmet. Tragiskt. Att ha en person hemma på heltid (eller vardera föräldern hemma på halvtid) år efter år är ju dock en omöjlighet för de flesta numera.

Konstigt är dessutom att det plötsligt har blivit fult om någon nu själv vill vara hemma? Om en familj väljer bort materiella ting och på så sätt lyckas klara sig på en inkomst.  Om man inom familjens ekonomi kanske ändå ser till att trygga en vettig pension för den personen? Varför är det då fult? Jag tycker snarare det är beundransvärt (om det är vad båda vill alltså). Jag själv skulle gärna vara hemma på heltid några fler småbarnsår än vad jag kommer att vara. Efter det vill jag dock jobba. Men inte på heltid. Hade jag haft ekonomisk möjlighet att välja fritt så hade jag nog jobbat halvtid så länge jag har barnen, och efter det en 80-90 % fram till pensionen. Även utan barn hemma tror och hoppas jag att jag kommer att känna att mitt liv utanför arbetsplatsen är värt mycket det med.

Men några sådana korta arbetsdagar kommer det inte att bli. För oss blir det istället en nedgång med ca 10-15 % var när barnen väl börjar på förskola. Tyvärr inte mycket - men bättre än ingenting. Sen kommer nästa problem och gåta - VARFÖR får man bara gå ner i arbetstid till barnet är 8 år? Behöver inte äldre barn sina föräldrar? Är det vettigt att man som trettonåring kommer hem dag efter dag till ett tomt hem, för att efter några timmar få hem två trötta föräldrar. Efter hushållsarbete finns inte mycket tid kvar en sådan kväll. Trettonåringar ska självklart inte ha föräldrarna hängandes i hasorna hela kvällarna - men att de finns tillgängliga är ändå viktigt tror jag.

Kan någon se till att förlänga ledighetsmöjligheten innan mina barn blir 8 år tack! :)

Här i huset är vi sjuka - vissa av oss ialllafall.

Sjukdomen har fördelat sig på ett mindre bra sätt. Bland oss som är hemma just nu ser det ut så här:

E som är den som inte kan snyta sig själv och som får sin sömn mest förstörd av förkylningar är sjuk.
L som inte alls "lider" lika mycket av en förkylning är frisk. Och full av energi på det sätt som en liten person på snart tre år kan vara.
Jag är förkyld. Och inte så värst utvilad efter en natt med E.

Så kan det gå. (Skönt ändå för L att slippa självklart) :)

Men man ska inte klaga - detta är första gången barnen är sjuka sedan E föddes. Det är ju rätt bra med tanke på att en ganska stor del vintern nu hunnit passera. Till stor del tackar vi avsaknaden av förskola för att vi sluppit dra hem varenda bakterie till vårt hus. Det - i kombination med att tvätta händerna med Apotekets hndsprit lite då och då. :)

Min underbara lilla söta L har många tankar i sitt huvud. Ikväll när hon satt på toan och kissade medan hennes pappa höll i henne lite funderade hon över vad som skulle hända om pappa skulle släppa taget.  

Hon bestämde att då skulle hon falla ner i toan. Och tänk om vi skulle spola när hon hade fallti ner... Kunde vi i så fall ta ett rep och ta upp henne med det? Men om någon han bajsa när hon var nere i toan, hur skulle man göra då? Då skulle hon ju bli smutsig, konstaterade hon. Kunde vi tvätta henne i så fall? Och kan vi tvätta E om någon bajsar på henne?

Många tankar.

Idag: Besök i kyrkan för barnrytmik. L sjunger och spelar högt och gärna. Det blir lite kanon (visst heter det så då flera personer sjunger och inte "startar exakt samtidigt"?). E tittar på och viftar med armarna. Jag njuter av att få dela dessa stunder med dem.

Efter sången/dansen/spelandet är det fika och lek. L gillar kuddrummet.

Torsdagkväll. Maken borta och sportar och jag kollar "Antikrundan". Som vanligt.

Dessutom har jag ordnat ett litet mini-spa här hemma. Fötterna i ett varmt fotbad med salt, olja och såpa.
Ett glas med saften från ett granatäpple. Och efter det blir det en stor kopp gott grönt te och en bit mörk choklad. Härligt, härligt.

Jag har fått en fin utmärkelse av "Homeostas". Tackar så mycket!

Som vanligt har jag problem med att skicka vidare då det känns som att jag sett den redan i de flesta bloggar som jag läser. Men jag tror inte att "En mammas betraktelser" har haft den ännu. Så jag skickar den till hennes fina blogg.

Jag har fått en bokutmaning av "En mammas betraktelser".

1. Ta fram en bok som du gillar och som har minst 123 sidor.
2. Slå upp sidan 123.
3. Leta efter 5:e meningen.
4. Citera de följande 3 meningarna.
5. Skicka vidare till minst en av dina bokvänner.

En författare som jag gillar är Camilla Läckberg. Jag tycker tyvärr att hon försämrats lite för varje bok. Men med "Sjöjungfrun" tog hon ett kliv upp igen. Och just "Sjöjungfrun" är den bok jag valt att citera.

Här kommer citatet:
"Hon föll tungt ner i soffan och Maja försökte genast krypa upp i hennes knä. Vilket inte var en helt lätt uppgift. "Hallå... hallå", ropade Maja högt med munnen mot magen."

En "graviditetsscen" mitt i deckarintrigen alltså...

Skickar vidare utmaningen till min favoritbokblogg - hyllan.

Precis så underbart som det är att vakna till detta, lika störande och jobbigt är det att vakna till gnäll och klösningar och hårdragningar.

Den senaste natten är nog en av de tre värsta jag haft sedan jag fick barn. E som brukar sova så bra har varit gnällig och irriterad. Hon har inte gråtit. Hon har inte skrikit. Men hon har varit vaken mycket och legat och gnällt och uppenbarligen varit irriterad på något eller haft ont någonstans. Först var jag vaken en timme vid tolvtiden och lyssnade på hennes klagan. Att sova var omöjligt - dels för att jag självklart ville hjälpa henne då hon uppenbarligen inte mådde riktigt bra - dels för att man inte kan sova när någon drar i ens hår, nyper ens armar (ofattbart hårt), klöser ens kinder och samtidigt gnäller oavbrutet. Och dessutom böjer sig och rätar ut sig som en daggmask på tecknad film. 

Tillslut somnade hon iallafall. Men klockan halv fyra var det samma visa igen. I nästan två timmar. 

Man ska inte klaga. Vi har haft enorm tur med nätterna och det finns säkert många som ganska ofta får stå ut med tre vakna timmar på natten. Men jag klagar ändå. Och mina klösta kinder klagar. Och mina ömma armar.

Någonting var uppenbarligen inte helt bra med E i natt. Det som kändes mest sannolikt var krångel med magen (rörelsemönstret indikerade det). Ett annat alternativ kunde möjligen vara en förkylning på gång och ont i halsen eller något annat som hon uplevde, men vi ännu inte kunde se.

E har sedan helamningen trappades ner ibland varit lite hård i magen så i morse blev det katrinplommonpuré till frukost. En stund senare spred sig en ljuvlig doft från hennes välfyllda blöja. Välkommet och önskat. Och man ser redan nu hur mycket gladare hon blivit jämfört med för någon timme sedan. Det var nog magen som var problemet.

Det är  lustigt vad luktsinnet kan förändras - jag trodde aldrig man skulle börja tycka om sådana här dofter...
Det är som med Pavlovs hundar. Bajslukt = glad bebis. Glad bebis = MYCKET positivt. Bajslukt = MYCKET positivt.
 

 

Att ha en är så mycket roligare än man någonsin kunde föreställa sig när man hade noll. Att ha två är även det oändligt mycket roligare än man kunde föreställa sig när man bara hade en. Speciellt när de sitter "snälla", söta, glada och bygger pussel tillsammans. Obetalbart. Glädjen i att få vara med om fem minuter av detta är svår att överträffa.

Nästan lika obetalbart är det lugn som infinner sig när man bara har ett barn i sin närhet efter att ha vant sig vid att ha två. För även om lugn, mys, harmoni och pusselbyggande är en del av vardagen med två små barn - så är en annan del av samma vardag något mer högljudd och rushig.

"Hattifjattarna blir alltid elektliskla när det regnar". L berättade för mig om Hattifnattarna i muminfilmen.

Snart är jag less på kylan. Det är otroligt vacker ute. Strålande sol. Gnistrande snö. Blå himmel. Men alldeles för kalt.
Just nu står termometern på -25,5 grader. Jag, L och E tillbringar faktiskt en stund i TV-soffan. Mysigt på sitt sätt - men tråkigt i längden.

Man blir varm i hjärtat och det är nästan så att det trillar en liten lycko-tår när man ser dom tillsammans. Just den här bilden är tagen då de fick en stund framför "Mumintrollen" häromdagen. Båda två, för en sekund, fångade med blicken ivrigt tittande åt samma håll...annars är det oftast inte så.

Jag är så glad att jag har dem (om än bara till låns). Och att de har varandra.

Igår byggde jag och L en luftballong. Eller rättare sagt - jag byggde nog mest, för den var lite pillig att få ihop för henne. Men hon skötte ensam dekorerandet (klistermärken som tyvärr inte syns på denna bild).

L blev mycket nöjd över resultatet och flög omkring alla möjliga djur och dockor i sin ballong större delen av dagen sen.

Billig men rolig aktivitet. :)

Ett annat TV-minne i besvikelsens tecken är de gånger jag såg att Rosa Pantern skulle vara på TV - bara för att sen upptäcka att det inte var den tecknade utan istället en ´den andra - trista - varianten.

Maken är och sportar. Barnen sover. Jag hade laddat upp med fruktsallad, choklad och massor med grönt te och tänkte tillbringa kvällen i soffan tittandes på "Antikrundan". Och så upptäcker jag - det är inget "Antikrundan" idag. Det är hockey istället. Vilken besvikelse. Det händer väl en ellerr två gånger per månad att jag verkligen planerar in att se ett särskilt tv-program - och så blir det så här... :)

Och jag minns hur jag och min kompis under vår uppväxt alltid hatade när det kom någon "viktig" match och flyttade bort ett tv-program som vi hade tänkt se på. Det känns som att det var så ganska ofta på den tiden? Att det numera händer mer sällan? Kanske det stora antalet sportkanaler har bidragit till att man inte ändrar lika mycket i de ordinarie kanalernas programutbud för sporthändelsers skull? Det är ju positivt i så fall (inte för att det spelar så stor roll egenligen - det är ju extremt sällan jag planerar in att se något).

Fick en utmaning av "En mammas betraktelser" att skriva sju sanningar om mig själv.

Väldigt svårt. Men här kommer dom.

1. Jag "silar mygg men sväljer fjärilar". Jag försöker leva snålt och ekonomiskt till vardags - främst för att spara på föräldradagarna. Men gillar ändå att ibland kunna unna mig något - och då köper jag det jag vill ha (även om det är lite dyrt) utan några större grubblerier eller ångest över det. Sen snålar jag in lite extra på småsaker ett tag istället. 
2. En sak jag inte snålar så mycket på är maten. Jag letar extrapriser och anpassar vår mat efter vad som just nu är billigt. Men är det något vi prioriterar så är det ändå att äta gott.
3. När jag var liten ville jag under en period bli astronom (inte astronaut), en annan period var drömyrket arkeolog. När jag blev äldre hägrade yrken inom restaurangbranchen - eller kanske som inkastare på någon grekisk ö. Jag blev inget av det.
4. Jag är pedant - när det är nystädat. Sen när det väl börjat bli stökigt så kvittar det för mig om det blir ännu lite mer stökigt.
5. Jag skjuter alltid upp att gå till frisören - tills det är håret är så ohanterligt och jobbigt att det är helt akut. Vet inte varför egentligen.
6. Jag har aldrig förstått facinationen i "kickar" som exv. bungyjump eller fallskärmshopp. Eller för den delen att bestiga berg. Jag hör inte till dem som skulle få en kick eller känna någon sorts stor stor glädje över att "jag fixade det". Detsamma gäller att exv. pressa kroppen till att vinna ett VM-guld i någon sport. Jag struntar rätt rejält i den typen av "prestationer". (Och tror inte ens de är hälsosamma - även om jag tror vardagsmotion är väldigt viktigt).
7. Jag skulle vilja kunna mycket mer om mat - om tillsatser (vilka är skadliga och vilka är helt ok?), om vilka födoämnen som är särskilt bra (eller dåliga) för kroppen. Och ha pengar att alltid kunna välja att köpa de råvaror jag vill.

Nu skulle jag utmana sju stycken. Men jag har sett den här utmaningen cirkulera så länge nu - så jag vet inte vem jag ska utmana. Så det blir tyvärr stopp här.

Igår bakade vi semlor för andra gången i år. Det är hemskt vilka mängder vi ätit - men det är ju så gott. :)
Dessutom är det ju en ganska kort period på året som man äter denna delikatess så det känns rätt ok att äta många.

Många nya semmelbullar in i frysen blev det iallafall igår. En påse till mina föräldrar blev det också.

Allt oftare infinner sig en sådan hos oss. Stunder då L drar in en lycklig E i sitt rum (i gåstol) och de sedan roar varandra där inne - ganska länge. Det enda man hör är E´s skratt och L´s ständiga "instruerande" och "förmanande" röst.

Ren magi nästan. Och en stark kontrast till det tillstånd som råder vissa andra tider då de båda samtidigt är gnälliga och trötta.

Jag har fått en rolig utmaning av "En mammas betraktelser"

Den innebär att man ska öppna sina bilder, mapp nummer fyra och bild nummer fyra. Sedan ska man visa vad det är, vad det än är, på sin blogg.

Min bild är på L. Den är fotograferad förra våren och väcker tankar på hur mycket som hinner hända/förändras på ett år. Att hon var så där liten för mindre än ett år sedan är svårt att förstå. I bakgrunden på bilden syns en lerig och geggig uppfart/gång. Även den har det hänt mycket med sedan dess. Vad vi har arbetat. :)
Och vad skönt det är att den här våren inte blir en lika lerig vår som den förra. Det var aldrig rent hos oss kändes det som under den värsta perioden.

Som vanligt när det gäller utmaningar har jag redan sett denna i de flesta av bloggarna som jag läser. Men vad jag vet har inte "Homeostas" haft den ännu. Så jag skickar den vidare dit. 

Så var ännu en helg slut. Tiden går så fort så att det nästan är svårt att hinna med. Igår var vi och gick i lite affärer med barnens farmor och farfar. Dessutom åt vi på restaurang. Tyvärr blir det numera alldes för sällan av att vi äter ute. Det är synd. Att få maten serverad och komma ut lite är ju väldigt trevligt. Dessutom roligt och bra för barnen (främst L än så länge). Men på något sätt känns det lite jobbigt att ta sig iväg nu när vi har två småbarn, fast det egentligen ju inte är särskilt jobbigt alls. Speciellt inte om det finns plats för barnvagn som det gjorde igår - då kan man ju sitta länge och äta i lugn och ro även om lilla E blir trött. Dessutom tycker L det är roligt att äta eller fika ute. Hon kan sitta stilla vid bordet riktigt bra - och äter nästan allt... så egentligen har vi inget att skylla på för att det blir så sällan. Annat än oss själva möjligen.

Utöver att äta blev det lite shopping oxå. L fick nya delar till sin järnväg av farmor och farfar. Mycket uppskattat. Ett tips till den som vill utöka barnens järnvägar är "Biltema". Superbilliga och fina delar som dessutom passar ihop med exv. Brios grejer.