Kalixälven idag

En sån här stilig herre är han när han inte svänger runt med öron och läppar.

Idag fotograferade jag mina föräldrars hund. Precis när han råkade skaka på huvudet så både läppar och öron fladdrade all världens väg. Inte den vackraste bilden som existerar på den vanligen snygga hunden. :)

Måste bara tipsa om maten vi åt till middag igår. Och till lunch idag.

Från slutet på juli månad har vi låtit E äta små mängder mjölkprodukter ganska ofta. Troligen lite för ofta. Sedan 5-6 veckor tillbaka har hon haft ett litet eksem på ena skinkan. Men det har varit rätt litet. Och inte särskilt ilsket. Och dessutom inte vuxit. Så vi har inte lagt så stor vikt vid det.

E har dessutom nyligen varit på sitt årliga besök till barnmottagningen, där hon inte reagerade på mjölk vid pricktest. Enligt läkaren gäller dock samma nu som vid förra provtagningen - hon är för ung för att man ska vara säker på att testet visar något, även om hon är överkänslig.

Hur som helst har vi låtit henne äta lite mjölkprodukter nästan dagligen. Den här typen av överkänslighet brukar ju oftast minska med tiden för att helt försvinna runt treårsåldern och det har ju iallafall varit tydligt att hon nu, vid tvåårsålder, inte alls reagerar lika kraftigt som tidigare. 

Men senaste dagarna har det blivit värre igen. Fortfarande inget allvarligt. Men mer än hon haft på mycket länge - hon har nu återigen riktiga eksem på sin kind (mer än vad det ser ut att vara på bilden). Om jag inte minns fel var den senaste gången hon fick sådan här reaktion den gången då hon åt maränger som visade sig innehålla mjölk.

Frågan är ju nu om det är den senaste tidens regelbundna mjölkintag som ligger bakom detta? Eller kanske det faktumet att hon fick en glasspinne (med mjölk i) igår? Eller är det höstens antåg som gör att eksemen förändrats - har hon utöver mjölkallergin även atopiska eksem? Eller är det kanske en kombination av båda?

Nu blir det iallafall en återgång till strikt mjölkfri diet så får vi se vad det gör för skillnad.


Eksem på skinkan

Inte jag.

Däremot har jag idag träffat en tjej som fick sitt tredje barn ungefär samtidigt som vår tredje, lilla A, föddes. Och hon är gravid.

Jag tappade nästan luften för ett tag av det enorma graviditetssuget som liksom bara kastade sig över mig. Tänk så mysigt.

(Om nu någon på mitt jobb läser detta så behöver ni inte oroa er. Det blir ingen bebis. Annat än möjligen i fantasin.) :)

När jag för några år sedan studerade juridik var jag under en period med i Amnesty International. I material som de skickade ut till sina medlemmar fanns bland annat en broschyr vari Voltaires kända citat fanns på framsidan.

"Jag delar inte din åsikt, men jag är beredd att gå in i döden för din rätt att uttrycka den"

Det citatet klippte vi ut och hängde upp på kylskåpet i den andrahandslägenhet på södermalm som jag under några månader delade med bland annat en klasskamrat.

Jag tycker fortfarande det är ett fint citat.

Jag tycker fortfarande att vi måste värna om den åsiktsfrihet som är så grundläggande för vårt demokratiska samhälle. Ett samhälle där vi har fria val. Något som är långtifrån självklart för alla. Nu har de fria valen lett till att ett parti vars värderingar jag, och många andra, ogillar har valts in i riksdagen. Värderingar som i mitt tycke bör bekämpas. Men inte genom våld eller genom att skrämma de som vågar uttrycka sitt stöd för SD (eller som inte ens uttryckt sitt stöd utan bara sökt information för skolarbeten). Kampen mot rasismen måste ske genom ordets makt. Genom öppna diskussioner i enlighet med våra demokratiska spelregler.
Vi kan inte tumma på demokratin. Det vore ett svek mot alla de som i generationer kämpat för den. Det vore ett svek mot oss själva. Mot våra barn och barnbarn. Vi måste bekämpa rasismen på andra sätt. Börjar vi tumma på åsiktsfriheten är vi ute på en smal stig - vilken åsikt är fel nästa gång? Och vem bestämmer det?

De senaste dagarna har det varit fuktigt och regnigt ute.
 Så det har blivit några försök till att fotografera vattendroppar ute i naturen.






Och ett fuktigt och blankt blåbär...

I helgen har L och E börjat sova i en våningssäng (modell lägre).

Idag visade det sig att L satt upp namnlappar vid deras respektive platser.

En röst grundad på några enstaka sakfrågor. Och på person.

En röst grundad på slumpen - på vad andra sagt om partierna och på vad jag tror, utan att veta något alls.

En röst grundad på ideolog - och med den sammanhängande sakfrågor. Och i viss mån person.


Kommun.

Landsting.

Riksdag.

Veckans tema i Fototriss är "Var så god och sitt!". Min tolkning blir sittplatser som står tomma, som kan erbjudas någon att sitta på. Alla tre bilder visar dessutom sittplatser som finns mer eller mindre "ute i naturen".

Den första bilden visar min egen favoritsittplats av de tre på bilderna. Ett sittunderlag på en bänk gjord av stockar invid en eld. Bilden togs på en skogspromenad som jag gjorde med familjen igår. Termosen innehåller varm choklad och i ryggsäcken fanns en falukorvsring. Och sittplatsen stod inte tom särskilt länge. :)

Bild nummer två föreställer en lite mer arbetad bänk. Men en bänk som nästan alltid står tom. Den står vid en tennisbana placerad mitt ute i skogen. Aldrig har jag sett någon spela på banan. Och någon publik har jag inte sett på bänken. Någonsin. Bänken på den ensamma tennisbanan skulle säkert vilja säga till förbipasserande att "Var så god och sitt!". Även denna bilden togs under gårdagens skogspromenad.

På den sista av de tre bilderna, som är en arkivbild från i sommar, har bänken blivit än mer arbetad. Den står ensam på en liten strand. Trots den vackra utsikten över Kalixälven som en eventuell nyttjare av bänken får så står nog även denna bänken tom den mesta delen av tiden. Det känns som slöseri. Att sitta på den är ju gratis själavård och terapi. Så var så god och sitt, och må bra.

Fler tolkningar av temat finns här.

Ordet hårt kan ha många betydelser. Några av dessa är ord som smärtsamt, påfrestande, grymt och plågsamt. Jag har tre barn - en fyraåring, en tvååring och en nästan ny. Och ibland undrar jag - finns det något mer smärtsamt än att vara två år gammal och få ett "nej"? Eller möta en motgång när man inte är på humör för det - när orken inte riktigt finns för att tackla att jackärmen är avig. Det verkar vara ytterst påfrestande och plågsamt.

Världen kan helt enkelt vara grym när man är två år gammal. Mitt i barndomens sorglöshet verkar livet för korta stunder te sig ytterst hårt.

Bilderna föreställer vår tvååriga dotter. Inte efter att hon slagit sig hårt eller råkat ut för något riktigt tragiskt. De är tagna under gårdagen efter att hon fått ett "nej" i någon vardaglig situation. Hon må var mjuk och go - men i sådana lägen tycker jag att hon passar in under veckans tema. För även små saker kan te sig så smärtsamma och plågsamma för små tvååringar. För korta stunder som tur är. En minut efter att bilderna är tagna hade hon glömt hur hårt livet var och återigen blivit en glad liten tjej. :)

Vanligen brukar jag inte ägna mig åt fotografering av barnen just när de är ledsna. Men jag kände att det faktiskt kan vara roligt att ha kvar minnen av även dessa stunder och att hon knappast led av den lilla stund som jag ägnade åt kameran. Så här kommer bilderna på en tvååring som för en stund verkar anse livet vara hårdaste hårt.

Fler tolkningar av temat finns här.

Denna veckan är det dessutom tävling i fototrissen. Vinsten är en modern polaroidkanera från Coolstuff.

Svårt tema den här veckan - jag tycker nämligen inte att plast alltid är så fantastiskt. Som småbarnsförälder känner jag mig ibland totalt överbelamrad med plast (för att inte tala om vårt golv som ofta täcks av allehanda plastprylar).

Veckans fotografier kom dock trots allt att föreställa just leksaker, men inte de som finns i vårt hem. Detta är istället plastleksaker som jag själv har barndomsminnen av. Leksaker från Fischer Prize, Brio och Duplo som jag och mina bröder lekte med när vi var små - och som mina föräldrar sedan ett tag tillbaka plockat fram igen. Såväl just dessa leksaker som dess tillverkare har lyckats leva kvar länge. Och sådan plast gillar jag. I motsats till plast såsom slit och släng-material. (Jag är dock medveten om att plasten som tillverkades på 70/80-talet inte är lika giftfri som plasten i nytillverkade leksaker. Så när det gäller barnsaker som används dagligen eller i munnen skulle jag nog välja bort 30 år gammal plast).

Fler fotografier på temat finns här.

En sak som jag aldrig skulle göra mot mina barn är att påtvinga dom närhet till en massa mer eller mindre okända/kända personer. Vissa tycker det är fint och gulligt, och kanske rent av artigt(?) om barn uppmanas krama "gamla tant Agda hejdå". Även om barnet knappt känner tant Agda och blygt gömmer sig bakom mammas eller pappas ben. Jag tycker att det bara är fel.

Jag uppmanar aldrig mina barn att krama eller pussa någon (eller det är inte sant - ibland gör jag det när det gäller andra jämnåriga barn). Vill de ge en hej då-kram så är det upp till dom själva. Oftast har dom inte gjort det men ibland gör dom det. För några dagar sedan ville E till exempel springa tillbaka till sin moirmor ett flertal gånger när vi skulle gå därifrån. "Jag måste bara krama mormor först". Och sen "Jag måste bara pussa mormor först". Och så skulle det sägas hej då en stund.

Att vi inte uppmanar barnen att krama folk betyder inte att barnen på något sätt är svältfödda på närhet eller för den delen blivit folkskygga eller liknande. Jag har oftast inget emot att folk vi träffar håller våra barn och "hanterar dom" - eller tar emot kramar som barnen själva vill ge (pussar på munnen tycker jag dock man som vuxen bör avstyra). Oss föräldrar och varandra inom syskonskaran kramar och pussar dom ju dessutom ofta. Det gäller periodvis även för deras kompisar. Barnen är väldigt sociala och har det lätt med kontakter med andra människor, även om de kan var lite blyga för helt nya människor i en minut eller två. Något de  dessutom älskar är att kasta "slängkyssar" och särskilt L gör ofta det när hon träffar främst sin mormor.

Kort sagt. Jag tycker närhet är viktigt - men så även rätten till en personlig integritet.

Spegelblankt...

Igår såg jag utfrågningen av Lars Ohly på Debatt och jag kan inte låta bli att tycka lite synd om de rödgröna som har ryggsäcken V att släpa på. De måste ju rimligen ångra att de tog in detta ankare i båten?

Lars Ohly är nog snäll och vill alla väl. Men på ett sjukt sätt. Det är rent av lite obehagligt hur han svävar i det blå och "rar men världsfrånvänd tonårsidealist" känns rätt träffande.

Konstigheterna är flera - men den jag fastnat mest för är bröstpumpandet och den delade föräldraledigheten. (Även om resonemanget kring gynnandet av fotbollsproffs också var lustigt).

Innan jag fick barn var jag starkt för tvångsdelning av föräldraledighet. Numera är jag starkt mot. Visst, jag inser fortfarande att så länge kvinnor tar ut mer av ledigheten så drabbar det kvinnor negativt på arbetsmarknaden. Alla kvinnor. Och jag anser väl på något sätt fortfarande att mitt val att mer eller mindre lägga karriären på hyllan under några år är ett svek mot alla kvinnor. Men ärligt talat så är det av mindre betydelse i det stora sammanhanget.

Jag vill till exempel amma mina barn länge. När de två äldsta var sju månader ammade de fortfarande ett par gånger per dag. Skulle jag ha jobbat heltid då så hade vi fått göra på något annat sätt. Visst hade det väl gott bra det med - men nu valde vi i vår familj att göra på ett vårt sätt. Och det vill vi få göra även i fortsättningen. Jag vill amma vårt yngsta barn hur länge jag vill - utan att någon man med kommunistiska strävanden skall lägga sig i det. (Och, nej, jag vill inte använda någon bröstpump så som han föreslår att man ska göra).

Jämnställdhet är viktigt. Men allt tyder på att skillnaden i uttag av föräldradagar sakta men säkert håller på att jämnas ut av sig själv. Utan tvång.

Dessutom. Jag upplever mig inte förtryckt för att jag tagit huvudansvaret för barnen deras första tid i livet. Jag upplever mig inte fastlåst för att jag valt att amma. Jag är medveten om de ekonomiska konsekvenserna av mina val - men gör valet ändock. Och med glädje. Vi i vår familj har valt att försöka kompensera lite av mitt rent ekonomiska tapp genom att pensionsspara lite extra åt mig - just nu blir det inte så många kronor men i framtiden då vår ekonomi ser annorlunda ut kommer vi att spara mer. Trots att jag varit den som ammat barnen och varit hemma i början så har även deras pappa en bra relation till dem. Även han har varit föräldraledig - men på den tidpunkt som vi valt utifrån våra önskemål och förutsättningar. Vi har valt helt själva och det har fungerat bra. Och nej - jag är inte hemma med mina barn i brist på annat. Jag har en anställning inom det område som jag utbildat mig för. Jag trivs på mitt jobb som både är stimulerande, utvecklande och fullt av karriärmöjligheter. Jag är däremot medveten om att min karriär inte mår bra av de val jag gjort sedan barnen kom. Det är tråkigt. Men allt har ett pris och jag är villig att betala det priset. Min tid kommer. Barnen är små en gång och det är just nu. Den tiden kommer inte tillbaka.


Vi har tre barn varav det äldsta är fyra år.

Jag var föräldraledig i 17 månader med första barnet - arbetade dock på timbasis från hemmet under det sista året av den tiden. När jag återgick i arbete var barnets pappa föräldraledig på deltid (ungefär halvtid) i ca 10 månader samtidigt som även jag arbetade just deltid (ungefär 55-60%). En av oss var alltid hemma (förutom en halvdag per vecka då vi båda arbetade samtidigt som dotterns mormor tog hand om henne). Flickan helammade i ca sex månader. Även månaderna därefter ammade hon en hel del. Amningen minskade sedan med tiden i den takt som dottern fick bestämma. När hon var ca 15-16 månader slutade hon amma.

Med dottern nummer två var jag föräldraledig (frånsett vissa timmar som jag arbetade hemma) i 14 månader. Efter det arbetade jag 80-100% i sju-åtta månader. Dessa månader tog barnens pappa huvudansvaret. Han arbetade ca 30% och fortfarande var en av oss alltid hemma (förutom halvdagen med mormor). Dottern helammade i ca sex månader. Sedan delammade hon. Hon var dock mindre intresserad än första barnet och redan vid 10-11 månaders ålder hade amningen minskat så mycket att den upphörde.

Nu är jag hemma med dotter nummer tre. Tanken är att jag kommer att vara ledig till hon är ca 15-16 månader. Sedan kommer hennes pappa att var ledig på heltid eller nästan heltid i 5-10 månader. Totalt sett kommer vi i slutändan att ha varit föräldralediga i nästan sex års tid i rad - om än jag kommer att ha tagit ut flest av dessa lediga dagar så har även min man varit hemma en hel del. 

När samtliga barn väl börjar förskola kommer vi båda två att gå ner i arbetstid till 80-90% för att göra deras dagar lite kortare och för att ge tid över till att leva med dom. Att göra saker med dom. Och att bara vara med dom.

Så har vi valt att göra. För oss har det fungerat och känts som ett bra val. Andra familjer väljer att göra på andra sätt som känns bra för dom och som fungerar för dom. Varför ska det vara så fel?

Att ha tid för att laga även sådan mat som tar lång tid är härligt.

(Dessutom tar ju oftast sådan mat egentligen inte lång tid - inte lång aktiv arbetstid iallafall)

Tänk att jag har turen att återigen få börja varje dag med att möta ett leende som detta.

Och A (i bärsele) fick några pussar och kramar av E.