Vissa personer äter med hela ansiktet...
Och jag är glad över att jag börjat våga mig på att röra lite på kamerans reglage istället för att använda autoläget med den evigt upp-ploppande blixten. För annars hade bilden ovan sett ut ungefär så här (ok de röda ögonen hade man väl kunnat slippa ändå):
Och , trots att jag inte kan ställa in kameran särskilt bra, så tycker jag själv iallafall att bilder som denna blir avsevärt bättre utan blixt än med blixt. Även om det blir ganska brusigt till följd av att rummet var ganska mörkt.
Närmare - 20 grader kallt ute idag igen
Vi är inne i värmen eftersom åtminstoe ett par stycken små näsor rinner.
Har satt barnen på att tillverka lite julklappar.
Vilka resmål!
Jag är ingen utpräglad rese-människa även om jag tycker det är roligt att resa ibland.
De resor jag har mest minnen av, medräknat både barndom och vuxna livet, är bilsemesterarna i Sverige och Finland. Såna är underbara tycker jag.
Men jag har även varit till storstäder och på charterresor och båda dom har ju sin charm (även om jag personligen inte vill tillbringa mer än max ett par timmar på en strand under en semestervecka). God mat och dryck. Ljumna kvällar. Museer och andra roliga saker att se och uppleva. Självklart är det kul att resa någon gång ibland. Även om det inte blir så ofta.
Men att en gång i livet göra en sån här resa. Det vore något utöver de ovan nämnda resorna. Det är ju inget som kan ske på många år för min del. Jag har ju fullt upp med att ta hand om de barnen vi har i vår familj.
Men kanske i framtiden? Om 20 år eller nåt sån. Vem vet...
De resor jag har mest minnen av, medräknat både barndom och vuxna livet, är bilsemesterarna i Sverige och Finland. Såna är underbara tycker jag.
Men jag har även varit till storstäder och på charterresor och båda dom har ju sin charm (även om jag personligen inte vill tillbringa mer än max ett par timmar på en strand under en semestervecka). God mat och dryck. Ljumna kvällar. Museer och andra roliga saker att se och uppleva. Självklart är det kul att resa någon gång ibland. Även om det inte blir så ofta.
Men att en gång i livet göra en sån här resa. Det vore något utöver de ovan nämnda resorna. Det är ju inget som kan ske på många år för min del. Jag har ju fullt upp med att ta hand om de barnen vi har i vår familj.
Men kanske i framtiden? Om 20 år eller nåt sån. Vem vet...
Ibland blir man förvånad
Vissa stunder kan man förvånas över att en fyraåring kan vara så otroligt liten. Mycket mindre än en tvååring. :)
Andra stunder förvånas man över hur stor en fyraåring kan vara. Som när hon läser i tidningen vilken rätt som är dagens lunch på restaurangen som levererar mat till hennes dagis. Eller som igår när hon löste korsord.
När det är reor och utförsäljningar brukar jag passa pöå att inhandla saker till kommande julaftnar och liknande. Inte nu lagra en massa skrot bara för att det är billigt utan köpa sådant vi ändå vill ge - men till ett lägre pris.
En sådan sakl som jag i höstas hittade på en utförsäljning var ett häfte med korsord för barn. Fem kronor. Billigt och bra. Även om jag tänkte mig att det kanske får ligga i lådan och invänta julen 2011.
Men igår såg L häftet av misstag och eftersom vi alla var rätt uttråkade efter ett par innedagar med snuvig bebis gick jag med på att hon skulle få det redan då - även om jag tänkte att hon är för liten för att kunna använda det som det är tänkt att användas.
Men inte det. Hon satte sig och löste flera korsord. Helt själv förutom något enstaka ord som hon fyllde i med fel stavning i något av korsorden varpå jag hjälpte till lite eftersom det ju blir stora följdfel annars och de kan ju vara svåra att få till för henne på helt egen hand. (exv skrev hon Söhest istället för sjöhäst) :)
Men vissa korsord fixade hon helt utan hjälp. Jag blev aningen förvånad faktiskt.
Lilla tjejen börjar bli stor....
Ibland. Och på vissa plan iallafall. :)
Efterlysning
Var kan man köpa min nya favorit?
Coop har bytt ut den mot en annan av Dufvenkrooks glöggsorter.
Hemskt! :(
Sista dagen idag
För den som vill rösta i Fototrisstävlingen
1:a advent
Vi har hängt upp adventsstjärnor
Och ätit god frukost med en lite för tidig skinka
(det blir ingen fler nu förrän kvällen före julafton,
den dagen jag egentligen tycker man ska göra skinkan) :)
Och tänt änglaspel
Fototriss den 116: Skräck
Den som lider av fobi kan känna just skräck när de utsätts för vissa situationer. Fobin kan handla om vitt skilda företeelser - höga höjder, trånga utrymmen, folksamlingar...
Eller flygresor. Många är dom som känner skräck när planet lämnar marken (aerofobi).
Ännu vanligare är nog spindelfobin (araknofobi). Tänk att någon som är så liten kan sätta skräck i så många.
En kanske något ovanligare fobi är den mot katter. Men den finns (ailurofobi).
Undrar om det finns Hello Kitty-fobi...?
Fler tolkningar av veckans tema finns här.
Eller flygresor. Många är dom som känner skräck när planet lämnar marken (aerofobi).
Ännu vanligare är nog spindelfobin (araknofobi). Tänk att någon som är så liten kan sätta skräck i så många.
En kanske något ovanligare fobi är den mot katter. Men den finns (ailurofobi).
Undrar om det finns Hello Kitty-fobi...?
Fler tolkningar av veckans tema finns här.
Godaste glöggen
Inte helt bra
Vi vet inte vad det beror på. Kanske kylan som varit den senaste tiden. Det konstiga är bara att hon klarade hela förra vintern utan några egentliga eksemproblem. Jag var ju så orolig att de skulle återkomma förra hösten - och att alltså snarare skulle vara atopiskt än en överkänslighet mot mjölkprotein. Men de återkom aldrig.
Förrän kanske nu.
Men vi får se. E är just nu snuvig och hon har en ovana att dra med tröhärmen mot näsan - och samtidigt dra över kinden. Ett beteende som ser ut att reta hennes hud en del. Men om det bara är det eller något annat vet vi ju inte ännu.
Åh så kul
Jag har gått till final i veckans fototriss!
Om ni gillade mina bilder så får ni jättegärna gå in och rösta på mig.
Då blir jag glad. :)
Om ni gillade mina bilder så får ni jättegärna gå in och rösta på mig.
Då blir jag glad. :)
Det gäller att öva
A har ett stort intresse i livet just nu. Öva sig på att krypa.
När hon vaknar tar det en mikrosekund och sen står hon på alla fyra och gungar. Eller så står hon så här.
Pengar eller tid. Ett lätt val - om än pengarna frestar ibland
Oftast är jag inte så brydd om pengar. Eller - klart jag vill ha pengar. Men det finns en annan sak som jag värdesätter långt mer och det är tid.
Därav mina beslut att vara hemma ganska länge med barnen. Att snåla och ta ut så få föräldradagar som möjligt. Trots att det innebär låg månadsinkomst, avstannad löneutveckling osv.
Men jag skulle kunnat välja annorlunda. Jag hade kunnat jobba mer. Tjäna mer. Göra mer karriär och ha mer pengar. Då hade jag haft mindre tid. Valet känns lätt.
Jag har ju trots allt så jag klarar mig. Vi har mat på bordet (på helgerna dessutom oftast rätt lyxig mat), jag har kläder (om än inte så nya), våra barn har kläder och leksaker och prylar (för mycket till och med), vi har allt vi behöver - och mer därtill. Det finns många som har det mycket, mycket, mycket, mycket kärvare än oss - även om de tar ut all föräldrapenning som går att ta ut. Därför känns det lite dumt att "gnälla" över en självvald situation. Inte för att jag egentligen gnäller, jag vill ju ha det som det är...men jag känner ändå att jag måste ursäkta mig och mina lyxproblem lite. :)
Men just nu önskar jag att jag hade ett par tusenlappar som bara kunde användas till onödigheter - helt utan att det kändes i plånboken. Jag vill ha en liten hemmastudio. Det vore fantastiskt att kunna försöka lära sig lite om studiofotografering och fota barnen och annat hemma.
Nu blir det nog en sådan på ett eller annat sätt ändå. Det tar bara lite längre tid. Blir lite enklare grejer. Och kostar på lite mer i bortprioriteringar av annat. Kanske det till och med tillåts förbruka ett par extraföräldradagar? Fast bara kanske.
Kontentan är att även om valet mer pengar eller mer tid är lätt och känns självklart. Så är det ändå inte helt självklart när det kommer till kritan.
Därav mina beslut att vara hemma ganska länge med barnen. Att snåla och ta ut så få föräldradagar som möjligt. Trots att det innebär låg månadsinkomst, avstannad löneutveckling osv.
Men jag skulle kunnat välja annorlunda. Jag hade kunnat jobba mer. Tjäna mer. Göra mer karriär och ha mer pengar. Då hade jag haft mindre tid. Valet känns lätt.
Jag har ju trots allt så jag klarar mig. Vi har mat på bordet (på helgerna dessutom oftast rätt lyxig mat), jag har kläder (om än inte så nya), våra barn har kläder och leksaker och prylar (för mycket till och med), vi har allt vi behöver - och mer därtill. Det finns många som har det mycket, mycket, mycket, mycket kärvare än oss - även om de tar ut all föräldrapenning som går att ta ut. Därför känns det lite dumt att "gnälla" över en självvald situation. Inte för att jag egentligen gnäller, jag vill ju ha det som det är...men jag känner ändå att jag måste ursäkta mig och mina lyxproblem lite. :)
Men just nu önskar jag att jag hade ett par tusenlappar som bara kunde användas till onödigheter - helt utan att det kändes i plånboken. Jag vill ha en liten hemmastudio. Det vore fantastiskt att kunna försöka lära sig lite om studiofotografering och fota barnen och annat hemma.
Nu blir det nog en sådan på ett eller annat sätt ändå. Det tar bara lite längre tid. Blir lite enklare grejer. Och kostar på lite mer i bortprioriteringar av annat. Kanske det till och med tillåts förbruka ett par extraföräldradagar? Fast bara kanske.
Kontentan är att även om valet mer pengar eller mer tid är lätt och känns självklart. Så är det ändå inte helt självklart när det kommer till kritan.
Pepparkaksbak idag
En liten bagare
Och en till
Och en liten publik.
Det gäller att märka ut vem som gjort vad...
Just vanliga pepparkakor är en av mycket få saker som jag tycker är godare köpta än hemgjorda. Tror ärligt talat att jag aldrig smakat en hemgjord som slår köpta. Nu har vi våra 10 hemgjorda som ska avnjutas tillsammans. Resten av julen bkir det pepparkakor i burk från affären.
Men till de hemgjordas försvar måste det ju sägas att när det gäller mysdoften så slår de köpta med hästlängder.
Vemodigt idag
Några plagg ska jag försöka sälja. Andra plagg ska returneras till den släkting som en gång gav dom till oss när L skulle komma. Vi har haft glädje av dom till alla tre barnen - men nu ska de tillbaka för att sparas till de barn som de ursprungligen tillhört. Härligt när kläder kan glädja så många. Vandra fram och tillbaka mellan släktens barn. Stanna till ett tag hos den som behöver dem just då.
De plagg som betytt extra mycket för oss sparar jag i en låda. Med små lappar som berättar dess historia. En vacker dag antar jag att de packas upp igen. Kanske bara för att titta och minnas. Kanske, kanske, kanske (om än troligen inte) för att vi ska klä ännu en liten bebis i dem. Om inte annat lär de packas upp den dagen något av våra barn skall få egna barn.
Men de allra flesta plaggen kommer vi att ge bort. Det är en stor hög. Helst vill jag spara allt. Varje plagg bär minnen från den vackraste av tidsåldrar. Från alla våra barns bebistid. Det var med en klump i halsen och en tår i ögonvrån som jag rensade bland dem.
Nu gäller det bara att hitta rätt person/ställe att ge klädhögen till. Dessa tygbitar är inte bara tyg för mig. De är mycket mer. Och det skulle kännas bra att veta att de går till någon som behöver dem och som har glädje av dem. En kompis kompis ska åka och hjälpa till på ett barnhem i asien i vinter - en del kanske kan följa med dit. Sen vet jag att det brukar gå en busslast med hopsamlade kläder och annat från min stad till ett barnhem i någon öststat varje år. De skulle säkert behöva lite kläder? Gäller bara att ta reda på om det går en sådan buss och vem som i så fall ordnar den.
Om någon vet av någon organisation eller liknande som behöver babykläder så säg till. Vi har mängder. Allt på bilden ska skänkas bort.
Det är gulligt med små tvååringar
Varje dag...
(som tur var är det krita och inte tusch)
Fototriss del 115: En resa
Veckans tema i Fototriss är En resa. Denna vecka finns dessutom ett resepresenkort från Solresor i potten till en vinnare. Solresor har många fina resmål - men om jag vann skulle jag nog välja att åka till Dubrovnik.
Vissa av oss gillar att resa på weekendresor till stora städer - andra föredrar sol och värme. Vissa lägger gärna sin sista slant på en resa medan andra hellre gör något annat med pengarna.
Men oavsett om vi sett alla jordens hörn, eller bara vår egen bakgård, så finns det en resa som vi alla åker med på.
Resan inleds ofta med ett skrik. Kanske vi vill markera att "Nu börjar det. Min resa har startat"?
Vi anländer, i den bästa av världar, till ett resmål befolkat av varma famnar som vill ge oss tröst och mat.
Vi är oskrivna blad. Eller kanske vi besitter en vishet högre än vad vi någonsin i livet kommer att uppleva igen? Man skulle nästan kunna tro det då man ser min yngsta dotters blick. Sådan den var när hon inledde sin resa.
Vår resa består av en vandring. Ibland vandrar vi ensamma, ibland med någon vid vår sida. Ofta vandrar vi mot något mål - kanske krukan med glittrande guld bakom horisonten? Men vi må ha hur bestämda mål som helst - vi vet ändå aldrig vart vår stig kommer att leda. Vår resväg är höljd i dunkel. Under vår vandring sätter vi våra spår på jorden. Vissa blir kvar för evigt. Andra inte.
Vi vet inte hur länge vår resa kommer att vara. Många i ressällskapet önskar nog att den skulle pågå för evigt. Men en sak vet vi och det är att det gör den inte. En dag tar resan slut.
Mina tre bilder är tänkta att symbolisera resans början, vår vandring och resans slut.
Och som ni nog gissat är den beskrivna resan livet.
Hos Fototriss kan ni se hur andra valt att tolka temat.
Halloweenritt
I lördags var L och E på en något sen halloweenritt. L var dagen till ära utklädd till en vampyr.
Först fick alla barnen rida en bana med slalom mellan koner, kavaletti, ett litet hinder m.m.
Roligt tyckte dom båda.
Särskilt roligt tyckte L det var att hoppa (som vanligt):
Efter banritten var det skattjakt i skogen. Tjejerna red barbacka och delade häst. Stackars Rut (kolla in hennes snälla ögon på den översta bilden) fick bära runt på ett tredje världskrig. Var det inte L som lutade sig fram för mycket så var det E som lutade sig för mycket bakåt. Eller så hade någon fötterna för nära den andres föötter... :)
Men barnen hittade iallafall ett märkligt träd i skogen. Ett träd som det hängde godispåsar i. Det gillades.
Efteråt var det dags för prisutdelning. Alla fick ett diplom och en fin förstaprismedalj. 
Sen avslutades det hela med varmkorv med bröd. Alltid lika gott efter att man varit ute i kylan ett par timmar.
Väl hemma blev det myseftermiddag med film och glögg för hela familjen.
En lyckad och mysig lördag.
Ljuvlig
Det är otroligt vad mycket som hänt med hennes utveckligen på dessa månader. Roligt. Men...
Varför måste det gå så fort?
Att vara packad tillsammans med sina barn
En sak jag har ganska starka åsikter om är frågan alkohol och barn.
Jag läser slöläser ibland på olika forum på nätet (typ Familjeliv) och kan knappt hålla mig för skratt när det finns trådar som "Är det ok om jag och maken dricker ett glas vin till middagen fastän sonen på 2 år är hemma?". På fullt allvar tror/tycker vissa personer att det på något sätt är skadligt?!?
Jag förstår ärligt talat inte hur?
Ok om det handlar om ett barn som är van att se sina föräldrar packad, som kanske förknippar vinflaskor med ångest. Om det handlar om föräldrar med alkoholproblem, som likställer vin till maten med fylla. Vuxna som inte kan dricka ett eller två glas för att det är gott.
Men i normalt fungerande familjer. Vad är då problemet?
Här i huset dricker vi vin till maten på fredagvällen om vi känner för det. Trots att vi har tre barn varav det äldsta är fyra år. Jag känner mig inte ett dugg oroad för dem trots det. Är övertygad om att de inte far illa av våra vinglas. De utsätts varken för fysisk fara eller för psykiskt lidande. Just våra barn sover oftast när vi dricker det där vinglaset - men även om de vore vakna så skulle jag inte se något som helst fel i det.
Däremot.
Att dricka sig full tillsammans med barnen gör jag inte. Och skulle aldrig göra heller.
Jag har faktiskt flera gånger diskuterat frågan med vänner och, halvt på skämt halvt på allvar, föreslagit precis det som Madeleine Leijonhufvud idag skriver om i en debattartikel i tidningen DN. Ett straffansvar för fylleri tillsammans med barn.
Att vara packad och ligga i soffan avsmullen eller ragla runt i hemmet eller ligga och spy på toa är inte ok om man samtidigt har ansvaret för ett litet barn.
Som Madeleine skriver:
"Att uppleva en vårdnadshavares berusning är en fruktansvärd upplevelse för ett barn. Hela dess tillvaro gungar, all trygghet är borta, den vuxnes beteende skrämmer, barnet upplever en total hjälplöshet. Många har vittnat, böcker som Susanna Alakoskis ”Svinalängorna” och Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” vinner priser och säljs i massupplagor. Vuxenvärlden läser, gråter – men sedan?"
Riskerna för ett barn som vistas i en miljö med fyllon är flera. Uppenbart är att de tvingas se en förälder i ett tillstånd som antagligen upplevs som obehagligt för de flesta barn. Men dessutom riskerar de ju även att "glömmas bort", att bli negligerade. Eller att tvingas höra skrik och okvädingsord från en för barnet fullständigt obegriplig och skrämmande vuxenperson. Dessutom finns den ökade risken att utsättas för fysiskt våld.
Nu menar jag självklart inte att det alltid blir så direkt vuxna har en för hög promille i blodet - vissa kan ta mer ansvar än andra trots hög promillehalt. Men en promillegräns för personer som ansvarar för barn vore kanske ändå på sin plats? Visst ska folk kunna gå på fest med barnen. Ha fester hemma. Dricka alkohol. Men ska småbarn verkligen behöva tas om hand av människor som knappt är kapabla att ta hand om sig själv?
Jag har en vän som, kanske lite skämtsamt och överdrivet, brukar föreslå totalt alkoholförbud när vi diskuterar frågan om barn och alkohol. Alltså ingen alkohol alls i vårt land. Jag tror dock inte på den idén alls. Dels tror jag inte den fungerar och dels gillar jag alkohol och för mig är det en positiv bit i livet, en guldkant till en god middag ibland. Jag skulle dock gladeligen avstå den njutningen resten av mitt liv om jag visste att det samtidigt skulle göra så att inga barn tvingades leva i den misär alkoholen kan skapa. Att alla slapp höra fulla föräldrar spy. Att de slapp se fyllegräl. Att de slapp vårda sina föräldrar. Men jag tror inte det funkar så. Om alkoholen förbjöds skulle förvisso såna som jag sluta dricka - men de som mest av allt skulle behöva förbudet (i mina ögon alltså) skulle antagligen skaffa sig alkohol, eller andra berusningsmedel, ändå. Och deras barn skulle fortfarande tvingas leva med deras bruk/missbruk.
Men ett straffansvar för någon viss promillenivå vid vård av barn. Kanske kan det faktiskt vara något?
Jag har aldrig sett mina föräldrar berusade. Någonsin. Vi vistades aldrig heller i miljöer där det förekom fyllerier (om än det ibland dracks vin till maten på helgen). Kan inte minnas att det direkt var någon i deras bekantskapskrets heller som någonsin blev full. Fulla människor var under hela min uppväxt likställt med "A-laget" på parkbänken. De var ju de enda som jag hade sett.
Jag tror aldrig att jag som barn ens tänkte tanken att det fanns andra barn som hade föräldrar som var fulla. Föräldrar var ju inte fulla. Men nu vet jag att föräldrar kan vara det. Jag har läst alltför många skildringar skrivna av barn som växt upp med sådana föräldrar för att inte veta. Och för att inte vilja rädda de barnen. Kanske till och med genom att kriminalisera kombinationen fylleri och ansvar för barn? Jag vet inte. Frågan är inte lätt. Individernas frihet kontra barnens skydd. Ett skydd som kanske bäst ges genom kriminalisering av fylleri med barn - eller kanske genom förändrad socialtjänstlag, lag om vård av missbrukare eller lag om vård av unga? Eller genom upplysning och informationskampanjer?
Självklart för mig är dock att det i så fall inte ska vara en nollgräns. Jag vill inte leva i en stat med överdrivet storebrorsövervakeri. Personligen dicker jag bara vin till maten. Men visst bör man kunna få dricka mer än så även om man är förälder och har barnen hemma. Man ska kunna ta en öl i bastun. En drink framför TV-n. Bestämma själv över sitt liv. Men inte på bekostnad av andra. Och det anser jag det vara om man är packad, dvs ganska så full, med sina barn. Det är inte ok att äventyra barnens hälsa genom att ta ut dom på sjön utan flytväst, eller köra dom i bilen utan bilstol.
Att vara redlöst berusad och ta hand om ett barn utsätter även det barnet för stor fara...
Jag läser slöläser ibland på olika forum på nätet (typ Familjeliv) och kan knappt hålla mig för skratt när det finns trådar som "Är det ok om jag och maken dricker ett glas vin till middagen fastän sonen på 2 år är hemma?". På fullt allvar tror/tycker vissa personer att det på något sätt är skadligt?!?
Jag förstår ärligt talat inte hur?
Ok om det handlar om ett barn som är van att se sina föräldrar packad, som kanske förknippar vinflaskor med ångest. Om det handlar om föräldrar med alkoholproblem, som likställer vin till maten med fylla. Vuxna som inte kan dricka ett eller två glas för att det är gott.
Men i normalt fungerande familjer. Vad är då problemet?
Här i huset dricker vi vin till maten på fredagvällen om vi känner för det. Trots att vi har tre barn varav det äldsta är fyra år. Jag känner mig inte ett dugg oroad för dem trots det. Är övertygad om att de inte far illa av våra vinglas. De utsätts varken för fysisk fara eller för psykiskt lidande. Just våra barn sover oftast när vi dricker det där vinglaset - men även om de vore vakna så skulle jag inte se något som helst fel i det.
Däremot.
Att dricka sig full tillsammans med barnen gör jag inte. Och skulle aldrig göra heller.
Jag har faktiskt flera gånger diskuterat frågan med vänner och, halvt på skämt halvt på allvar, föreslagit precis det som Madeleine Leijonhufvud idag skriver om i en debattartikel i tidningen DN. Ett straffansvar för fylleri tillsammans med barn.
Att vara packad och ligga i soffan avsmullen eller ragla runt i hemmet eller ligga och spy på toa är inte ok om man samtidigt har ansvaret för ett litet barn.
Som Madeleine skriver:
"Att uppleva en vårdnadshavares berusning är en fruktansvärd upplevelse för ett barn. Hela dess tillvaro gungar, all trygghet är borta, den vuxnes beteende skrämmer, barnet upplever en total hjälplöshet. Många har vittnat, böcker som Susanna Alakoskis ”Svinalängorna” och Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” vinner priser och säljs i massupplagor. Vuxenvärlden läser, gråter – men sedan?"
Riskerna för ett barn som vistas i en miljö med fyllon är flera. Uppenbart är att de tvingas se en förälder i ett tillstånd som antagligen upplevs som obehagligt för de flesta barn. Men dessutom riskerar de ju även att "glömmas bort", att bli negligerade. Eller att tvingas höra skrik och okvädingsord från en för barnet fullständigt obegriplig och skrämmande vuxenperson. Dessutom finns den ökade risken att utsättas för fysiskt våld.
Nu menar jag självklart inte att det alltid blir så direkt vuxna har en för hög promille i blodet - vissa kan ta mer ansvar än andra trots hög promillehalt. Men en promillegräns för personer som ansvarar för barn vore kanske ändå på sin plats? Visst ska folk kunna gå på fest med barnen. Ha fester hemma. Dricka alkohol. Men ska småbarn verkligen behöva tas om hand av människor som knappt är kapabla att ta hand om sig själv?
Jag har en vän som, kanske lite skämtsamt och överdrivet, brukar föreslå totalt alkoholförbud när vi diskuterar frågan om barn och alkohol. Alltså ingen alkohol alls i vårt land. Jag tror dock inte på den idén alls. Dels tror jag inte den fungerar och dels gillar jag alkohol och för mig är det en positiv bit i livet, en guldkant till en god middag ibland. Jag skulle dock gladeligen avstå den njutningen resten av mitt liv om jag visste att det samtidigt skulle göra så att inga barn tvingades leva i den misär alkoholen kan skapa. Att alla slapp höra fulla föräldrar spy. Att de slapp se fyllegräl. Att de slapp vårda sina föräldrar. Men jag tror inte det funkar så. Om alkoholen förbjöds skulle förvisso såna som jag sluta dricka - men de som mest av allt skulle behöva förbudet (i mina ögon alltså) skulle antagligen skaffa sig alkohol, eller andra berusningsmedel, ändå. Och deras barn skulle fortfarande tvingas leva med deras bruk/missbruk.
Men ett straffansvar för någon viss promillenivå vid vård av barn. Kanske kan det faktiskt vara något?
Jag har aldrig sett mina föräldrar berusade. Någonsin. Vi vistades aldrig heller i miljöer där det förekom fyllerier (om än det ibland dracks vin till maten på helgen). Kan inte minnas att det direkt var någon i deras bekantskapskrets heller som någonsin blev full. Fulla människor var under hela min uppväxt likställt med "A-laget" på parkbänken. De var ju de enda som jag hade sett.
Jag tror aldrig att jag som barn ens tänkte tanken att det fanns andra barn som hade föräldrar som var fulla. Föräldrar var ju inte fulla. Men nu vet jag att föräldrar kan vara det. Jag har läst alltför många skildringar skrivna av barn som växt upp med sådana föräldrar för att inte veta. Och för att inte vilja rädda de barnen. Kanske till och med genom att kriminalisera kombinationen fylleri och ansvar för barn? Jag vet inte. Frågan är inte lätt. Individernas frihet kontra barnens skydd. Ett skydd som kanske bäst ges genom kriminalisering av fylleri med barn - eller kanske genom förändrad socialtjänstlag, lag om vård av missbrukare eller lag om vård av unga? Eller genom upplysning och informationskampanjer?
Självklart för mig är dock att det i så fall inte ska vara en nollgräns. Jag vill inte leva i en stat med överdrivet storebrorsövervakeri. Personligen dicker jag bara vin till maten. Men visst bör man kunna få dricka mer än så även om man är förälder och har barnen hemma. Man ska kunna ta en öl i bastun. En drink framför TV-n. Bestämma själv över sitt liv. Men inte på bekostnad av andra. Och det anser jag det vara om man är packad, dvs ganska så full, med sina barn. Det är inte ok att äventyra barnens hälsa genom att ta ut dom på sjön utan flytväst, eller köra dom i bilen utan bilstol.
Att vara redlöst berusad och ta hand om ett barn utsätter även det barnet för stor fara...
Lussekatter
Idag har jag och barnen bakat lussekatter. Jag bakar inte ofta (inte fikabröd iallafall) och är inte heller någon storätare av fika. Men ibland tycker jag det är lite kul. Speciellt kring jul och speciellt tillsammans med barnen.
L och E ville gärna smaka mycket av degen så som barn brukar vilja (antar iallafall att de flesta brukar vilja det?). E var överväldigad och sa gång på gång "Jag gillar verkligen det här mycket". Men det blev några egentillverkade lussekatter för tjejerna också.
Efter baket packade jag ner några lussekatter som barnen fick gå över till mormor och morfar med. De bor på samma gata som oss. Gatan är dessutom en återvändsgränd... Men jag tycker att E är på tok för liten för att gå omkring själv ute på gatan. Däremot har hon någon enstaka gång fått gå tillsammans med L då vi släpper iväg dom härifrån medvetna om att mina föräldrar står och tar emot. Dessutom ikläddes de både reflexvästar och ficklampor. :)
De såg aningen söta ut när de gick iväg dragandes på en pulka med den värdefulla lussekattslasten i. L med E´s arm i ett fast grepp. Så inte E skulle smita iväg.
Gamla grejer håller och är bra. Iallafall denna typ av maskin. Detta är mina svärföräldrars gamla som vi numera äger. Funkar hur bra som helst. Detsamma gäller för mina föräldrars likadana maskin. Och den hade dom redan när jag var ett litet barn, alltså för länge sedan.
Bolibompa och egentillverad lussekatt.
L och E ville gärna smaka mycket av degen så som barn brukar vilja (antar iallafall att de flesta brukar vilja det?). E var överväldigad och sa gång på gång "Jag gillar verkligen det här mycket". Men det blev några egentillverkade lussekatter för tjejerna också.
Efter baket packade jag ner några lussekatter som barnen fick gå över till mormor och morfar med. De bor på samma gata som oss. Gatan är dessutom en återvändsgränd... Men jag tycker att E är på tok för liten för att gå omkring själv ute på gatan. Däremot har hon någon enstaka gång fått gå tillsammans med L då vi släpper iväg dom härifrån medvetna om att mina föräldrar står och tar emot. Dessutom ikläddes de både reflexvästar och ficklampor. :)
De såg aningen söta ut när de gick iväg dragandes på en pulka med den värdefulla lussekattslasten i. L med E´s arm i ett fast grepp. Så inte E skulle smita iväg.
Gamla grejer håller och är bra. Iallafall denna typ av maskin. Detta är mina svärföräldrars gamla som vi numera äger. Funkar hur bra som helst. Detsamma gäller för mina föräldrars likadana maskin. Och den hade dom redan när jag var ett litet barn, alltså för länge sedan.
Bolibompa och egentillverad lussekatt.
Skomakare
Jag vet inte varför, men idag kom jag att tänka på yrket skomakare.
Är det ett yrke som håller på att försvinna?
Varför i så fall? Har skor blivit en slit och släng-vara? Eller håller skorna bättre numera?
Som jag minns det fanns det två skomakare i vår lilla stad när jag växte upp. Nu finns här ingen.
Är det ett yrke som håller på att försvinna?
Varför i så fall? Har skor blivit en slit och släng-vara? Eller håller skorna bättre numera?
Som jag minns det fanns det två skomakare i vår lilla stad när jag växte upp. Nu finns här ingen.
Fyraåringen bjuder in till fest
Bilden är lite otydlig (och likaså texten) men där står: HALÅ VALKOMEN TILL MAMMAS KALAS
Med två prickar istället för en över Å:et. Och med upp och nedvända M. Men fint ändå. :)
Fotografering i dåligt ljus
Igår fick jag för mig att försöka fotografera A när hon sover. Tänkte att då ligger hon ju stilla så att det kanske kunde vara möjligt att, trots riktigt dåligt ljus, få rätt ok bilder med lång slutartid och stativ.
Så när hon hade somnat för kvällen satte jag igång. Tyvärr gick det inte så bra. Redan vid första fotot vaknade hon av kameraljudet. Halvt i sömnen vred hon direkt, och snabbt, på huvudet - och den första bilden blev helt misslyckad. Det var lite trist.
Sen vaknade hon till och började fundera på vad som händer runtomkring...
Och kollade in mig med sina fina ögon...
...innan det blev dags för undersökning av händerna.
Vilket snabbt avslutades då hennes "öva-krypa"-autopilot gick igång. Sen skulle det med stor frenesi övas på att stå på alla fyra och gunga. Viljan att ta sig uppåt och framåt måste vara väldigt stor hos människan...
Framöver ska jag nog undvika fotografering av nysövd bebis. Iallafall om jag har en kamera som låter så högt som vår.
Så när hon hade somnat för kvällen satte jag igång. Tyvärr gick det inte så bra. Redan vid första fotot vaknade hon av kameraljudet. Halvt i sömnen vred hon direkt, och snabbt, på huvudet - och den första bilden blev helt misslyckad. Det var lite trist.
Sen vaknade hon till och började fundera på vad som händer runtomkring...
Och kollade in mig med sina fina ögon...
...innan det blev dags för undersökning av händerna.
Vilket snabbt avslutades då hennes "öva-krypa"-autopilot gick igång. Sen skulle det med stor frenesi övas på att stå på alla fyra och gunga. Viljan att ta sig uppåt och framåt måste vara väldigt stor hos människan...
Framöver ska jag nog undvika fotografering av nysövd bebis. Iallafall om jag har en kamera som låter så högt som vår.
Fyndat
Vi har tänkt köpa en bob till E i julklapp. Det tråkiga var bara att dessa kostar runt 800 kr (om hon ska få en liknande den L har). Mycket pengar.
Men idag var jag snabb på en nyutlagd annons på blocket. Och vips så har vi en likadan bob som L´s at ge E i julklapp. Den är dessutom i nyskick. För 350 kr. Och då ingick det en fin blå pulka i priset. Även den i nyskick.
Sen fortsatte jag fynda. På ICA. Svensk färsk oxfilé för 149 kr/kg. Så nu har vi råd att lyxa till några fler fredagsmiddagar framöver. :)
Vinterfint
Det är så vackert när allt täcks av iskristaller. Så hade vi det idag. Blå himmel. Ganska kyligt. Och iskristaller överallt.
Söta ungar
Igår påörjade jag och maken en riktig storstädning. Tanken är att hela huset ska gås igenom från golv till taket innan första advent. Här finns en del skrymslen och lister som minstsagt är i behov av städning om man säger som så...
Första rummet ut blev köket. Vi hann nästan färdigt. Idag färdigställer jag det sista.
Just nu är de två äldsta barnen ute på gården. L drar, med viss möda, runt E i en pulka. E ser så lycklig ut. Det värmer i hjärtat att se. :)
Farsdag idag
Idag är det farsdag. Jag hade köpt goda frukostgrejer och gömt dem i kylen. Tanken var att "presenten" till mina barns pappa idag skulle bli att han fick ligga kvar och sova ut på morgonen medan vi andra ordnade en riktigt god frukost/brunch.
Planen sprack. Efter att ha legat vaken en stund vid femtiden med en pigg A som bara vill kryp-öva så försov jag mig.
Jag vaknade nästa gång vid 7-tiden, och då hade alla andra (utom A) redan stigit upp...
Så det blev ingen sovmorgon för min man (han avböjde att gå tillbaka och lägga sig igen). Men vi fixade iallafall en god frukost. Och ikväll fick han välja en skitfilm (inte i hans ögon alltså) till vår filmkväll. :)
Planen sprack. Efter att ha legat vaken en stund vid femtiden med en pigg A som bara vill kryp-öva så försov jag mig.
Jag vaknade nästa gång vid 7-tiden, och då hade alla andra (utom A) redan stigit upp...
Så det blev ingen sovmorgon för min man (han avböjde att gå tillbaka och lägga sig igen). Men vi fixade iallafall en god frukost. Och ikväll fick han välja en skitfilm (inte i hans ögon alltså) till vår filmkväll. :)
Mona Sahlins avgång
Så har hon nu meddelat att hon avgår. Synd tycker jag. Jag röstade i och för sig inte på S. Har aldrig röstat på dom. Tror knappast jag någonsin kommer att göra det heller.
Och jag har inte varit särskilt förtjust i Mona. Men det vände under den senaste valrörelsen. Jag tyckte hon gjorde bra ifrån sig och numera gillar jag henne och tycker hon är duktig och kompetent.
Inte för att jag ändå skulle kunna tänka mig att rösta på hennes parti.
Och det verkar ju var hennes problem. Hon har inte stöd av S-väljarna.
Då hjälper det inte mycket om andra partiers väljare tycker att hon är bra. Men ändå inte vill rösta på hennes parti.
Tråkigt för Mona att det slutade på det här sättet. Att S rasat är väl ändå inte hennes fel. Inte i mina ögon iallafall
Och jag har inte varit särskilt förtjust i Mona. Men det vände under den senaste valrörelsen. Jag tyckte hon gjorde bra ifrån sig och numera gillar jag henne och tycker hon är duktig och kompetent.
Inte för att jag ändå skulle kunna tänka mig att rösta på hennes parti.
Och det verkar ju var hennes problem. Hon har inte stöd av S-väljarna.
Då hjälper det inte mycket om andra partiers väljare tycker att hon är bra. Men ändå inte vill rösta på hennes parti.
Tråkigt för Mona att det slutade på det här sättet. Att S rasat är väl ändå inte hennes fel. Inte i mina ögon iallafall
Barnen ger alltid sina mjukdjur söta namn
Låt mig presentera Katterlacka
Varma handskar
Barnen har fått fina vinterhandskar av sin farmor och farfar. Inköpta på Hantverksmässan i Luleå.
Handskarna är från Tornedalens textil och de brukar finnas att köpa på olika marknader och liknande. Jag har hört från flera håll att de ska vara väldigt bra, men det har aldrig blivit av att vi testat dem - förrän nu.
Och så här långt verkar de riktigt varma och sköna. Vi har haft ett par ganska kalla dagar och ingen har varit kall om fingrarna.
Vill man ha dessa handskar men inte bor i närheten av något ställe där de ska säljas så kan man beställa via företagets hemsida. Det är ju bra. :)
Magi
Linda, som numera är journalist och bloggare på NSD, och jag var en gång i tiden kollegor. I en branch där ingen av oss numera arbetar. Hon var redan då en sådan sorts person som blev duktig på det mesta hon företog sig. Inom vitt skilda ämnen. Men att hon kunde trolla - det visste jag inte. :)
Hon verkar ha minst sagt magiska krafter. Jag läser nämligen i hennes blogg att hennes barn är knäpptysta när hon pratar i telefon. Det framstår i mina ögon som helt mirakulöst. :)
Här i huset är telefonen ett tecken på att "nu ska det härjas". Oavsett hur lugna barnen är före telefonen så blir de vilda. Så fort någon av oss pratar i telefonen så avbryts eventuella pusselbygganden eller andra lekar. Istället börjas det springas. Och stojas. Och hängas och klängas.
Danstricket verkar fullkomligt makalöst. Och torde föranleda att något stort pris tilldelas Linda. :)
Morgonpromenad
Det är konstrasterna som gör livet. Man måste frysa lite ibland för att uppskatta värmen till fullo. :)
Måste man uppskatta alla gåvor?
Nej, det tycker jag inte.
Och jag blir lite glad idag när jag läser att det finns fler som tycker som mig. Inte för att jag nu trodde att jag var ensam, men ändå...
Självklart är jag tacksam för gåvor till mig eller barnen. Även om de inte är exakt vad jag skulle valt att köpa själv. Det är ju tanken som räknas och dessutom är det ju kul för givaren att få hitta något de själva verkligen vill ge. Och oftast blir det ju dessutom jättebra. Ungarna till exempel blir ju glada för ungefär vad som helst. Och att de bli glada är ju en del av "huvudsaken". Typ. Dessutom är gåvor frivilliga att ge och man ska vara riktigt tacksam över att det finns någon som faktiskt vill ge en något.
Men även något så generöst och fint som gåvor kan var fel och fult tycker jag. Som tjejen i bloggen som jag länkade skriver:
"Sen finns de ju de där som fullständigt skiter i vad man sagt och ändå köper med sådant man klart och tydligt sagt ifrån om. Där handlar det ju om bristande respekt för mitt föräldraskap och då är jag definitivt inte rädd att säga emot."
För henne handlar det om genusfrågor. Hon vill inte att hennes flicka ska ha för mycket glittriga volangklänningar och liknande. Och trots att hon sagt till om denna sin åsikt envisas uppenbarligen vissa med att vilja pracka på henne sånt.
Sjukt tycker jag. Och jag håller med - det handlar om bristande respekt.
Vi har inget emot just glittriga klänningar till ungarna. Men om vi skulle ha något emot en viss typ av leksaker, och meddela anhöriga detta, och de trots vad vi sagt går och köper sånt till våra barn. Då skulle jag faktiskt inte visa någon tacksamhet alls. Vi är föräldrar. Vi avgör själva vissa frågor gällande barnen. Skulle vi inte vilja att de åt godis - då ska ingen anhörig som vet om vårt ställningstagande ge godisaskar till våra barn heller. (Våra barn får dock äta godis så inte heller det exemplet kan bli aktuellt för oss på riktigt).
Men jag tror våra anhöriga respekterar att vi fattar vissa beslut om våra barn. Förra julen sa vi faktiskt till om att vi inte ville att barnen skulle få vapen-leksaker i julklappp. Och det respekterades fullt ut. Vilket känns bra.
Och jag blir lite glad idag när jag läser att det finns fler som tycker som mig. Inte för att jag nu trodde att jag var ensam, men ändå...
Självklart är jag tacksam för gåvor till mig eller barnen. Även om de inte är exakt vad jag skulle valt att köpa själv. Det är ju tanken som räknas och dessutom är det ju kul för givaren att få hitta något de själva verkligen vill ge. Och oftast blir det ju dessutom jättebra. Ungarna till exempel blir ju glada för ungefär vad som helst. Och att de bli glada är ju en del av "huvudsaken". Typ. Dessutom är gåvor frivilliga att ge och man ska vara riktigt tacksam över att det finns någon som faktiskt vill ge en något.
Men även något så generöst och fint som gåvor kan var fel och fult tycker jag. Som tjejen i bloggen som jag länkade skriver:
"Sen finns de ju de där som fullständigt skiter i vad man sagt och ändå köper med sådant man klart och tydligt sagt ifrån om. Där handlar det ju om bristande respekt för mitt föräldraskap och då är jag definitivt inte rädd att säga emot."
För henne handlar det om genusfrågor. Hon vill inte att hennes flicka ska ha för mycket glittriga volangklänningar och liknande. Och trots att hon sagt till om denna sin åsikt envisas uppenbarligen vissa med att vilja pracka på henne sånt.
Sjukt tycker jag. Och jag håller med - det handlar om bristande respekt.
Vi har inget emot just glittriga klänningar till ungarna. Men om vi skulle ha något emot en viss typ av leksaker, och meddela anhöriga detta, och de trots vad vi sagt går och köper sånt till våra barn. Då skulle jag faktiskt inte visa någon tacksamhet alls. Vi är föräldrar. Vi avgör själva vissa frågor gällande barnen. Skulle vi inte vilja att de åt godis - då ska ingen anhörig som vet om vårt ställningstagande ge godisaskar till våra barn heller. (Våra barn får dock äta godis så inte heller det exemplet kan bli aktuellt för oss på riktigt).
Men jag tror våra anhöriga respekterar att vi fattar vissa beslut om våra barn. Förra julen sa vi faktiskt till om att vi inte ville att barnen skulle få vapen-leksaker i julklappp. Och det respekterades fullt ut. Vilket känns bra.
Fototriss del 113: Cool
Denna vecka har Fototriss temat cool. Det är dessutom tävlingsdax igen och vinsten är en videokamera, Kodak Playsport ZX3, från Coolstuff.
Min första tanke när jag såg temat var att fotografera något "kallt" ute i vinterlandskapet som vi just nu har här. Men sen gled jag in på cool, som i coola prylar (med tanke på det coola tävlingspriset).
I mitt funderande på vad vi kunde tänkas äga för coola saker så kom jag att tänka på att det som är coolt för vissa är ocoolt för andra. Och tvärtom. Kanske inte alla tycker att det jag fotograferat är tidernas coolaste föremål. Men det gör min sex månader gamla dotter iallafall.
Och trots att även vissa andra coola prylar kan få ögon att lysa av beundran och habegär så är det är inte många prylar som är så coola så att de framkallar uppspärrade ögon och vidöppna munnar. Så som det går till i seriefigurernas värld.
Men det gör den här coola prylen. :)
Fler tolkningar av temat hittar ni här.
Undrar vad hon tänker...
Skattjakt
Istället bjöd vi hem mina och makens föräldrar på middag och jag tycker det blev en riktigt trevlig och lyckad kväll. Trevligast av allt var avslutningegn. Då plockade L fram en karta hon gjort och det blev skattjakt. Skatten den bestod av "diamanter" och en lapp som hom hade skrivit "Puss mamma" på. Gullig. :)
Nu återstår bara en stunds Tv-slappande och sen blir det tidigt sänggående för min del.
Fototriss del 112: Så här ser det ut där jag är idag, del 9
Nu har fototriss dragit igång igen efter höstuppehållet. Idag är sista dagen för veckans utmaning som är "Så här ser det ut där jag är idag".
Där jag är idag, hemma i norrbotten, är det vitt. Nästan allt är vitt. Marken är nästan helt täckt av all vit nysnö som fallit inatt och idag. Luften är vit av den alltjämt fallande snön. Himlen är vit.
Så mina bilder, som jag fotade idag på förmiddagen, är ganska vita.
Vinterkala björkar vid Kalixälvens strand
Snötäckt stig
E4:an är lång och tar sig många olika skepnader. Så här ser den ut hos mig idag.
Fler tolkningar av temat finns här.
Där jag är idag, hemma i norrbotten, är det vitt. Nästan allt är vitt. Marken är nästan helt täckt av all vit nysnö som fallit inatt och idag. Luften är vit av den alltjämt fallande snön. Himlen är vit.
Så mina bilder, som jag fotade idag på förmiddagen, är ganska vita.
Vinterkala björkar vid Kalixälvens strand
Snötäckt stig
E4:an är lång och tar sig många olika skepnader. Så här ser den ut hos mig idag.
Fler tolkningar av temat finns här.
Det gläder mig att läsa...
dagens rubriker om folkets stöd för kungen.
Jag gillar ju monarkin. Vet inte varför egentligen. För rent krasst så är det väl kanske ett förlegat system. Men det struntar jag fullständigt i. Så länge kungafamiljen står ut med att vara just kungafamilj så tar jag tacksamt emot det. Vi behöver lite saga och lite glamour. Lite kungar och prinsessor. Levande slott. Gamla traditioner.
Så idag är jag glad över att folket gillar kungen trots den senaste skandalen. Och jag tycker det är lite roligt att hans "tal" som sågades vid fotknölarna av alla PR-nissar verkar ha gått hem hos folket.
Inte för att jag gillar det kungen gjort. (För visst tror jag mycket av det som påstås är sant). Jag hatar otrohet. Men jag tycker den frågan i första hand berör honom och hans hustru. Dessutom ligger de påstådda händelsena många år tillbaka i tiden. Jag ser inte allmänintresset i att hänga ut allt detta. Och ser det som ett sundhetstecken att stor del av det svenska folket tycks dela min uppfattning att han bör lämnas i fred nu. Sverige är inte befolkat av gamar, som man för en kort stund kunde tro när boken släpptes.
Sen är jag dessutom starkt för monarkin som sagt. Och, av ologiska skäl, tycker jag det är extrafel att hänga ut just kungafamiljens privatliv på detta sätt. Men det är en annan historia. Kung eller inte - han förtjänade i mina ögon inte denna uthängning av privatlivet till allmän beskådan. Och hans fru och barn förtjänade det absolut inte.
Och författarna till boken förtjänar absolut inte att få bli stämda. För det är säkert vad de drömt om. Ännu mer publicitet. Ännu mer pengar.
Jag tycker Britta Persson skriver rätt bra om denna historien:
"Jag tror att alla så kallade experter på PR, krishantering och mediakontakter som i går uttalade sig om kungens möte med pressen på Hunneberg har helt fel.
Det var inte alls fiasko, katastrof, oproffsigt, ogenomtänkt eller jättepinsamt. Det var fullkomligt genialiskt.
Carl XVI Gustaf var sig själv. Han insåg att inget annat skulle duga. Han vägrade staka sig igenom ett i förhand skrivet uttalande, som folk tvingar på honom för att de vet hur svårt han har att uttrycka sig.
Han var sitt förvirrade, osammanhängande, smånervösa, sanna jag, och han framförde det han djupt i sitt hjärta förstod att han måste säga.
Att det som står i boken hände, och det långt tillbaka i tiden. Att vi inte behöver vara oroliga, han har talat om det med sin familj. Och alla har bestämt sig för att se framåt och fortsätta jobba som vanligt.
Han vägrade att ljuga, spela högdragen eller förnärmad, som alla föreslagit att han borde.
Han sa, faktiskt väldigt tydligt med hela sitt framträdande, att han varken är sur eller arg, ska stämma eller jaga någon (utom älgen, då). Han bjuder på det här. Vi kan läsa boken utan att begå majestätsbrott. Men han vill att vi ska notera vilken sjutusan till karl han är.
Det sista är min tolkning. Men jag tyckte att jag såg ganska tydligt att denne 64-årige man som kanske inte är det mest virila som Gud satt på jorden var ganska nöjd med att få figurera som älskare till unga och vackra kvinnor i en ganska harmlös bok. Det som verkligen avslöjar hur smart kungen var med sitt utspel är författarnas reaktion. De verkar närmast desperata över att inte bli stämda. "Det kanske ändrar sig när kungen väl läst boken", sa en av dem i går förhoppningsfullt.
Men det är klart att kungen har läst boken. Eller har koll på vad det står i den. Sen har han lagt den på hyllan.
Där kommer de exemplar som vi andra har skaffat också snart att ligga och samla damm.
Författarna hoppas på en djupare diskussion om "förtroendet för statschefsämbetet". Den kan de titta i månen efter.
De har skrivit en lättläst skvallerbok, lika lockande för rätt läsekrets som ett välmatat nummer av Svensk Damtidning. I går när jag åkte tåg genom södra Sverige satt en äldre dam bredvid mig och slukade boken.
Mejlkorgen är full av folk som tycker som i Sifoundersökningen som presenterades i SVT Debatt i förrgår. Låt kungen vara, det är synd om honom.
Signaturen Karin skriver att hon ofta reagerar så "när det gäller äldre män med makt. Är det för att man ofta ser en ynklig, olycklig pojke bakom kostymen?".
Jag vet inte vad det är. Kan bara konstatera att förtroendet för statschefen är obrutet. Kanske är det för att vi har sett samma sak som den så kallade Kurtisanen i boken:
"Hon uppfattade honom som en genuint god människa. Han kunde bildligt talat vara ute och cykla som en obändig tonåring men han gjorde det med en ärlig naivitet som hon uppskattade. Hon högaktade honom för hans goda karma, hans intentioner var alltid goda. Kungen var inte den som nödvändigtvis måste hävda sig och visa sig bäst på plan bara för att han var kung."
Det var den kungen vi såg på Hunneberg i torsdags eftermiddag. Och tyvärr alla förståsigpåare, han regerar."
Jag gillar ju monarkin. Vet inte varför egentligen. För rent krasst så är det väl kanske ett förlegat system. Men det struntar jag fullständigt i. Så länge kungafamiljen står ut med att vara just kungafamilj så tar jag tacksamt emot det. Vi behöver lite saga och lite glamour. Lite kungar och prinsessor. Levande slott. Gamla traditioner.
Så idag är jag glad över att folket gillar kungen trots den senaste skandalen. Och jag tycker det är lite roligt att hans "tal" som sågades vid fotknölarna av alla PR-nissar verkar ha gått hem hos folket.
Inte för att jag gillar det kungen gjort. (För visst tror jag mycket av det som påstås är sant). Jag hatar otrohet. Men jag tycker den frågan i första hand berör honom och hans hustru. Dessutom ligger de påstådda händelsena många år tillbaka i tiden. Jag ser inte allmänintresset i att hänga ut allt detta. Och ser det som ett sundhetstecken att stor del av det svenska folket tycks dela min uppfattning att han bör lämnas i fred nu. Sverige är inte befolkat av gamar, som man för en kort stund kunde tro när boken släpptes.
Sen är jag dessutom starkt för monarkin som sagt. Och, av ologiska skäl, tycker jag det är extrafel att hänga ut just kungafamiljens privatliv på detta sätt. Men det är en annan historia. Kung eller inte - han förtjänade i mina ögon inte denna uthängning av privatlivet till allmän beskådan. Och hans fru och barn förtjänade det absolut inte.
Och författarna till boken förtjänar absolut inte att få bli stämda. För det är säkert vad de drömt om. Ännu mer publicitet. Ännu mer pengar.
Jag tycker Britta Persson skriver rätt bra om denna historien:
"Jag tror att alla så kallade experter på PR, krishantering och mediakontakter som i går uttalade sig om kungens möte med pressen på Hunneberg har helt fel.
Det var inte alls fiasko, katastrof, oproffsigt, ogenomtänkt eller jättepinsamt. Det var fullkomligt genialiskt.
Carl XVI Gustaf var sig själv. Han insåg att inget annat skulle duga. Han vägrade staka sig igenom ett i förhand skrivet uttalande, som folk tvingar på honom för att de vet hur svårt han har att uttrycka sig.
Han var sitt förvirrade, osammanhängande, smånervösa, sanna jag, och han framförde det han djupt i sitt hjärta förstod att han måste säga.
Att det som står i boken hände, och det långt tillbaka i tiden. Att vi inte behöver vara oroliga, han har talat om det med sin familj. Och alla har bestämt sig för att se framåt och fortsätta jobba som vanligt.
Han vägrade att ljuga, spela högdragen eller förnärmad, som alla föreslagit att han borde.
Han sa, faktiskt väldigt tydligt med hela sitt framträdande, att han varken är sur eller arg, ska stämma eller jaga någon (utom älgen, då). Han bjuder på det här. Vi kan läsa boken utan att begå majestätsbrott. Men han vill att vi ska notera vilken sjutusan till karl han är.
Det sista är min tolkning. Men jag tyckte att jag såg ganska tydligt att denne 64-årige man som kanske inte är det mest virila som Gud satt på jorden var ganska nöjd med att få figurera som älskare till unga och vackra kvinnor i en ganska harmlös bok. Det som verkligen avslöjar hur smart kungen var med sitt utspel är författarnas reaktion. De verkar närmast desperata över att inte bli stämda. "Det kanske ändrar sig när kungen väl läst boken", sa en av dem i går förhoppningsfullt.
Men det är klart att kungen har läst boken. Eller har koll på vad det står i den. Sen har han lagt den på hyllan.
Där kommer de exemplar som vi andra har skaffat också snart att ligga och samla damm.
Författarna hoppas på en djupare diskussion om "förtroendet för statschefsämbetet". Den kan de titta i månen efter.
De har skrivit en lättläst skvallerbok, lika lockande för rätt läsekrets som ett välmatat nummer av Svensk Damtidning. I går när jag åkte tåg genom södra Sverige satt en äldre dam bredvid mig och slukade boken.
Mejlkorgen är full av folk som tycker som i Sifoundersökningen som presenterades i SVT Debatt i förrgår. Låt kungen vara, det är synd om honom.
Signaturen Karin skriver att hon ofta reagerar så "när det gäller äldre män med makt. Är det för att man ofta ser en ynklig, olycklig pojke bakom kostymen?".
Jag vet inte vad det är. Kan bara konstatera att förtroendet för statschefen är obrutet. Kanske är det för att vi har sett samma sak som den så kallade Kurtisanen i boken:
"Hon uppfattade honom som en genuint god människa. Han kunde bildligt talat vara ute och cykla som en obändig tonåring men han gjorde det med en ärlig naivitet som hon uppskattade. Hon högaktade honom för hans goda karma, hans intentioner var alltid goda. Kungen var inte den som nödvändigtvis måste hävda sig och visa sig bäst på plan bara för att han var kung."
Det var den kungen vi såg på Hunneberg i torsdags eftermiddag. Och tyvärr alla förståsigpåare, han regerar."
Firad idag
Sen fick jag även möjligheten att ligga kvar och sova en stund helt ensam. Men kunde typiskt nog inte somna om. Dels för att jag har allmänt svårt att somna om på morgnarna - men även för att jag fick ett stativ i present och ville stiga upp för att testa det.
Idag snöar det förresten för fullt hos oss. :)
Tips: Enklaste vardagsrätten med vit fisk
Vi åt med torsk men det funkar säkerligen lika bra med sej, hoki eller liknande.
Jag är dåligt insatt i vilka fiskar som man bör undvika - men torsk klingar lite illa i mina öron. De som vi åt var dock märkta med alla möjliga miljösymboler och var dessutom fiskade med lina. (Inhandlade på Coop när de hade halva priset på utvalda Änglamarkprodukter för ett par veckor sedan).
Mycket kungen nu
Men inatt drömde jag att han på dagens presskonferens meddelar att han inte vill vara kung längre. Att han inte anser det vara värt priset i form av utfläkt privatliv.
Och inte bara han. Även barnen meddelade att nu är det slut.
Så blir det nog inte. Men gud så trist det vore om det blev så.
Och inte bara han. Även barnen meddelade att nu är det slut.
Så blir det nog inte. Men gud så trist det vore om det blev så.
Ibland är Guillou klok
Boken om kungen
Jag har inte läst den. Men instinktivt ogillar jag den.
Jag hade tänkt skriva någon rad om mina åsikter om detta. Men så surfade jag in på Linas blogg hos NSD och såg att hon redan skrivit precis det jag tycker.
Hon skriver:
Jag hade tänkt skriva någon rad om mina åsikter om detta. Men så surfade jag in på Linas blogg hos NSD och såg att hon redan skrivit precis det jag tycker.
Hon skriver:
"Får lite ....illa smak i munnen, trots att jag tuggar på sött äpple samtidigt.
Vem som ligger med vem? Är det något vi har med att göra?
Verkligen?
Vill vi gå den vägen och få samma detaljrika information som vi fick från Vita huset för år sedan?
Ska vi drabbas av moralpanik? Får vi tycka något om att sveriges kung eventuellt varit otrogen? Och vad spelar det för roll om en monark är otrogen? Är det inte en djup privat fråga? Om inget brott skett i samband med det, vill säga.
Vill vi egentligen veta om hur och med vem offentliga personer lever ut sin sexualitet?
Ska vi kräva att alla i rampljus och maktforum ska leva celibat? Vara munkar?"
Precis så.
(Personligen går jag dessutom ännu längre i mitt icke-gillande av boken om jag ska vara riktigt ärlig) :)
Nu börjar hon röra sig
Nu är det ju inte länge kvar tills hon kan springa efter sina storasystrar.
Kalasdax
Jag trodde det ångestframkallande skulle handla om rynkor och gråa hår. Om slapp mage. Ett falnande yttre. Ärligt talat så kan jag säga att jag nu, när jag är där, nästan skiter fullständigt i det som jag för 15 år sedan oroade mig för. (Jag skriver nästan, för visst bryr jag mig om sånt där också ibland).
Det är ju skönt att jag hade fel när jag var 20 år.
Men jag hade ju ändå rätt. För visst tycker jag det i viss mån är förenat med ångest att åldras. Ett år mindre kvar att leva (med eller utan rynkor kvittar, bara jag får var kvar här). Ett år närmare den biologiska klockans slutdatum.
Men det finns ingen återvändo. Åren går.
Och nu ska det visst firas ordentligt dessutom. Enligt fyraåriga L.
Hon förberder "mitt kalas" för fullt. Ritar skattkarta till skattjakten som jag ska ha(?). Pratar om tårtor. VIll köpa in ballonger och serpentiner. Funderar över vilka jag ska bjuda (kanske kompisen I från hennes dagis?).
Jag som inte brukar göra någon större sak av mina födelsedagar...
Och hon blir nog besviken. För något stort kalas blir det inte. Möjligen om några år då jag fyller jämnt. Men i år får det bli lite extragod middag och efterrätt för familjen. Det räcker gott.
Och skattjakt om det nu finns en sådan förberedd. :)
Småfåglar
Jag har försökt att fotografera fåglarna som kommer för att äta. Men det är inte lätt. På de flesta bilderna får jag med en suddig flyende fågen (de är svårt att ha det helt tyst och stilla här eftersom jag har tre barn under fyra år när jag fotograferar).
Lyckades iallafall fånga en fågel på ett par bilder, om än inte med perfekt resultat precis. Av dom gillade jag iallafall denna, med fågeln tittar rakt mot kameran, bäst.
Sedan jag började öva på photoshop så tycker jag dessutom det är lite kul när det finns någon liten detalj som bara "måste" fixas. (Måste är ju bara i min fantasi förstås - det är nog mer vanligt att nybörjare/nyfacinerade som jag överbearbetar bilder än underbearbetar). :)
Hur som helst så tycker jag att det är bra att man kan ta bort störande saker såsom den blurriga kvisten framför fågelns haka/bröst. I mina ögon blir bilden bättre utan. Även fast jag på intet sätt är särskilt bra på att använda photoshop och redigeringen alltså säkerligen hade kunnat göras väldigt mycket bättre. Men alla är vi ju barn i början. Och huvudsaken är ju att det är kul. :)
Vår lilla bebis som inte är så liten längre
Om en vecka blir hon ett halvår.
Tiden flyger iväg...
Spindeln i väskan
Igår var vi på en korvgrillningsutflykt. Även då släpades väskan med spindel med. Väsktypen kändes lite udda i det sammanhanget. Just på skugsutflykter så är det ju annars mer vanligt med ryggsäck. :)
Notera den fina reflexen. Det är de som jag beställde från Hööks som kommit nu.
Köpte många så numera pryds varenda jacka, vagn och ryggsäck som vi har med en sådan.
Vi syns bra. Och Rosa bandet har fått pengar. Bara bra.
